Fina stunder

Det finns kanske inget som är så sött som då en liten fyra-månaders-tjej fyrar av ett leende. Jag måste jobba lite för dem - gulligulla eller bjuda på en och annan grimas med tillhörande ljudeffekt - men sen sprider de sig över det annars lätt bekymrade ansiktet. Och det är ju i den stunden, när den lilla bebisen visar att hon finns där inne, som mammahjärtat åter en gång svämmar över. Det lilla knytet är plötsligt en egen person som kan charmas, skratta högt och på riktigt möta blickar. Stort är vad det är, livet. 

Och som sagt, bara man fjäskar lite är det riktigt rejäla leenden, breda och tandlösa med ögon som glittrar, man numera bjuds på. Fast det finns ju en i familjen som inte alls behöver fjäska. Han som egentligen bara behöver visa sig för att hela lilla bebisansiktet ska spricka upp i det största och ljuvligaste av leenden. Glädje som inte bara syns i ansiktet, utan som får hela den lilla kroppen att bli  alldeles till sig med sprittande ben och sånt.

Fint är vad det är, att ha en storebror som kallar en prinsessa och som pussar och pajar som om man vore det finaste i världen.

Och det är hon ju, precis som sin bror.