Det stora i det lilla

Livet med barn kan vara så förunderligt - och föränderligt - att man häpnar, håller andan eller så för det mesta bara håller i sig och följer med. En sak, en av de stora, var när vår lillkille började skriva. Plötsligt, redan förra hösten, fanns ett intresse för bokstäver. Ett stort sådant, med mamma, vilken bokstav är det här? Är det a eller o? efter knepiga krumelurer där ingen var den andra lik. 

Men sedan. Stora bokstäver över vita, fyrkantiga papper, som om det inte vore något särskilt alls. Först sitt eget namn, det han kan som rinnande vatten. Och så småningom andra ord och namn och bokstäver som härmas och kopieras.

Och det kanske är en liten sak.

Men samtidigt är det så stort att fatta att han, som bara för en liten stund sedan var lika liten som lillasyster är nu, aktivt och målstyrt griper pennor och radar bokstäver. Det är fint, att det ofta utmanande livet som förälder också bjuder på det ena guldkornet efter det andra längs med vägen. Om det så bara är barnabokstäver på ett papper.