Sånt man lär sig när man är liten

Jag fattar inte.

Hur kan dagar, veckor och månader rusa iväg så fort? Det där om att njuta av nuet och ta vara på tiden har man ju hört gång på annan - men det är skrämmande sant.

Spännande!

För nu har hon redan hunnit bli mer än sju månader och är mycket väl medveten om sin omvärld. Känsloregistret är stort - precis som nyfikenheten och räckvidden. 

Nu far hon över hela vardagsrummet som om hon inte hade gjort annat, fastän hon för bara några veckor sedan på sin höjd kunde förflytta sig någon centimeter - och då mest i misstag. Precis som det var för storebror, så är det ren och skär iver som styr. När blicken fångar något intressant tjuter hon till för att viftandes och sprattlandes se till att ta sig dit. Med fart.

Intressant!

Snart så. 

Snart kommer nog denna kännspaka tid av hasande också vara förbi, för nu står hon då och då på svajiga knän och gungar. Ser fundersam ut, men kopplar inte hur det hela riktigt ska gå till och glider därför ner till magläge igen.

Och jag? Jag får bara göra mitt bästa för att hinna med sådär själsligt. Min egen glädje och iver över en liten lillasysters framsteg blandas med något mera vemodigt då jag samtidigt saknar den första tiden.

Fast det är väl det som är föräldraskap, kanske.