Olaf gånger två och sånt

I går fick vi åter en snörik dag, om än blöt och troligtvis lika tillfällig som senast. Och så var det ju så väldigt mulet. Så pass att den blöta, vita snön som hade seglat ner färgade hela världen blå istället för vit. 

Men, blöt snö är också snö sa vår fyraåring och gav sig ut med två morötter i högsta hugg. 

Själv satt jag mest inomhus i köksfönstret och tittade på vad man faktiskt kan, bara man vill. Och i dag är det den första december och snön ligger fortfarande vit på marken, om så bara för en liten stund till. Synd bara att det snarare är slaskigt grå-vitt än ljuvt vintervitt.

Denna morgon har två små luckor ivrigt petats upp hos oss, med åååh, vilken fiiin katt och wow, mamma en pepparkaka som glada reaktioner till de små bilderna bakom. Dyrgriparna till julkalendrar förvaras dessutom i det egna rummet, och vi planerar att skriva en lista så att han ska veta vilken lucka han ska öppna i morgon. För man vill ju så gärna kunna själv.

Och nu. Nu ska jag tillbringa en första decemberdag med de finaste typer jag vet; barnen. En dag som så småningom övergår till kväll - som inte är vilken kväll som helst, eftersom vi just i kväll får låta julstämningen komma riktigt nära på årets julkonsert i vår by. Vad sätter väl guldskimmer på en första dag i december om inte sånt.