Överlag kan man ju gilla överraskningar olika mycket, men den här killen - han är så oerhört tacksam att överraska. För han är med på noterna, nöjer sig med att inte veta och låter spänningen bli extra spännande just för att han inte vet.
Vilket var lite av charmen med just den här dagen, tycker jag.
För just
i dag fick han uppleva något helt nytt i sitt livs första
biobesök. Vi lämnade lillasyster hos mormor och morfar och begav oss mot
staden, utan att avslöja mera än att vi skulle göra något kul. En rolig överraskning helt enkelt - och minsann var det nervkittlande för
den ovetande; näää, det pirrar i heeela kroppen som han svarade på frågan huruvida det pirrade i magen eller inte.
Ännu i hissen på väg upp till bion visste han inte vad som väntade, men upprymd och ivrig var han såklart ändå. Resonerade lite kring vad det riktigt kunde vara, men konstaterade också att vi säkert skulle berätta det snart. Och det gjorde vi ju, när hissdörrarna öppnades och vi var framme.
Och då.
Då hade vi en peppad och lycksalig fyraåring mellan oss, min man och jag. Är det här bio frågade han, för när man aldrig har varit förr så är det kanske inte så lätt att veta. Men en sak vet man till och med fast man är ute på premiärbesök; på bio ska det festas till med popcorn. Såklart.
Där satt vi sedan i mörkret och tittade på den nya dinosauriefilmen tillsammans. För fyraåringen var det fullt fokus på filmen, medan jag tyckte att det var fint att då och då istället rikta min koncentration mot min förstfödde och se hans reaktioner. Det var spänning, sorg, glädje, livslärdomar och spektakulära vyer i en salig blandning, precis så där som det ska vara i en Disney-film.
Fina, fina timmar tillsammans fick vi, den här i övrigt helt vanliga söndagen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar