måndag 15 februari 2016

Barndom på flykt

Sent i går kväll iakttog jag vår sovande fyraåring. Där låg han, med armarna högt över huvudet så där riktigt avslappnat som bara barn kan. Trygg. 

Sedan vandrade tankarna, som de så ofta gör. I mig så gör det så ont att världen är upp och ner och att så många barn inte alls har någon trygg säng att breda ut sig i. Det smärtar att höstens flyktingkatastrof numera har utvecklats till någon form av främlingsrädsla - fastän katastrofen i allra högsta grad pågår varje dag och varje natt fortfarande. Nu med ännu fler barn på flykt och i livsfara än tidigare, även om informationsflödet kanske inte är detsamma som för några månader sedan. 

Försvarslösa barn, som kommit till världen precis lika oskyldiga som mina och dina.

Och medan dessa barn lever sin barndom på flykt, i trauman och ovisshet så tycker somliga att gatupatruller är den största av samhällsinsatser. Eller att gränserna ska stängas. Eller något annat som inte alls rimmar med min syn om människors lika värde. 

Så jag tänker på min sovande son. Känner mig lyckligt lottad i detta livets lotteri, önskar balans på vår jord och hoppas innerligt att våra barn i framtiden ska dela den människosyn som jag finner så självklar.



Om det gör lika ont i dig som det gör i mig, så kan du också ge ett bidrag. Här till exempel.

1 kommentar:

  1. Det är verkligen hemskt vad som pågår i världen, både konflikterna och rasismen... Känns löjligt att man själv klagar över det man gör :/

    SvaraRadera