En sista fredag i februari

Jag vet inte vad det är, men med tiden (åldern?) får jag så himla svårt att inte unna mig lite helgblomster. Välarrangerade och pampiga buketter i all ära, men just nu gillar jag mest av allt vardagslyxen i enkla och vackra tulpaner.

Under fredagen så där annars så har tre steg blivit fem i den yngsta familjemedlemmens repertoar, och jag blir alldeles full i skratt av att titta på hennes svajiga gång. Hon skrattar också, förstås - så vi skrattar tillsammans fast av lite olika anledningar, kanske. Makalöst häftigt är det oberoende, när man ska försöka greppa att en liten fjunig bebis har blivit så stor att hon tar egna kliv.

Storebror tycker också att det är rätt så tufft - för han menar att hon nog är ett barn nu. I stället för bara en bebis, som tidigare.

En annan som också blir stor är just storebror. Han svarar tydligen i telefon och förmedlar ärenden numera, när jag själv inte lyckas med konststycket att svara när det ringer. Och så önskar han sig en alldeles egen tidningsprenumeration, med Bamse kanske. Eller Musse Pigg, för han är cool.

Så jo. Två stora små hemma hos oss numera. Vart tiden försvinner har jag ingen aning om, men säg den som har det.

Just nu är det i alla fall åter tid för veckoslut och familjesamvaro, med officiell start i fångarna på fortet så småningom. Och så helgens bukett då, som sagt. Ett okonstlat knippe tulpaner.

Det måste ju vara det trevligaste sättet att ta in lite helg i hemmet, tycker jag.