En nästan-kram

Nu när vi ändå är inne på fotografier med värde.

Jag satt alldeles nyss och sorterade bland alla bilder på minneskortet, då jag råkade på denna pärla från i våras. Och vet ni, jag blev riktigt tvungen att stanna upp för att tänka tillbaka en liten stund. Dels för att hon är så mycket större nu, redan - men kanske framförallt för att just den här bilden blev ett minne sådär riktigt på riktigt.

För där låg han, vår fyrbenta, och funderade över livet, medan familjens yngsta lutade in för att kramas litegrann. Eller ja, kramas och kramas. Så där som det blev när det ännu inte riktigt var på klart med avstånd och sånt. En nästan-kram.

Och jag minns så väl hur hon sekunden efter att jag knäppte ylade till av spänningen och tittade på mig med samma krökta rygg och det största av leenden och glittrande blick. Och hur jag tänkte att jag var en sekund från det perfekta fotot. 

Fast nu, när jag månader senare stannar upp, tänker tillbaka och minns - så förstår jag ju att det ändå blev det perfekta fotot. För vad är väl ett perfekt foto om inte ett fyllt med minnesglimtar?