Att bara vara

Medan hårda vindar viner i knutarna, så passar jag på att kika på några promenadbilder från lite mera stillsamma väderförhållanden häromdagen.

Det är fredag, igen. 

Att livet rusar, det börjar jag bli nästan skrämmande medveten om. Jag närmar mig ytterligare en födelsedag, och får nästan räkna för att hålla reda på åren som har fyllts på som pärlor i ett halsband. Ett efter annat.

Men i insikten om tidens mäktiga hastighet, är det en ynnest att då och då också kunna stanna upp. Blicka ut över vintervitt hav och bara vara för en stund. Att pausa. Känna stunden och fylla lungorna med den alldeles särskilda luft som finns i mitt Harrström.

Även om just den stunden knappast infinner sig denna stormiga afton.