Datarummet

Vårt datarum har rätt så sällan fått synas här på bloggen, dels är det rätt så litet och inte sådär överdrivet mycket att visa och dels har det inte känts färdigt. Fast färdigt blir väl sällan något alls, men nu har vi i alla fall lite fler hyllor och gömställen för allt det där man inte vill ska synas så bra. Så jag startade vår fredag med att försöka plocka lite. Sortera papper och få ordning.

Mitt i allt sorterande hittade jag även den här lappen.

Jag minns så väl när jag hastigt krafsade ner texten, mitt i en av de många djupa världsanalyser jag numera har med familjens upptäckare, fyraåringen. För klart det är förunderligt det här med varifrån allt riktigt kan komma. Kan det har varit för en månad sedan? Kanske två. Lappen satte jag i alla fall in i Boken om mig, så kanske vi får fnissa fler gånger i framtiden.

Arbetsrummet och sällskapet för dagen. Vi behöver som sagt mycket förvaring. Förstås för alla papper som hör till livet, men också för de kopiösa mängder undervisningsmaterial jag har skapat och samlat på mig under åren. Och den svarta lådan där bredvid kuddarna? Fylld med lättillgängligt pysselmaterial för den numera ganska initiativrika och självständiga storebrodern.

Jag blev annars lite full i skratt när jag insåg att frökens strumpbyxor också följer färgtemat.

Det är här vi har sparat minnen från barnens dop. Presenter, foton och så. Båda barnen fick bland annat spargrisar då de döptes, så tack vare dem är vi ganska ofta här och kikar.

I vårt hem produceras mängder med teckningar och andra skapelser, och jag är egentligen inte överdrivet sentimental kring dessa. Jag inser ju att det absolut inte är någon vits att spara allt, men däremot har jag blivit ganska noggrann med att spara guldkornen. Sådant som har gjorts med omsorg och som har haft ett mervärde också för barnet. Och det kan få synas. Som här. Ett litet handavtryck som jag fick i morsdagspresent för två år sedan. En av de finaste tavlor vi har, tycker jag.