Och jag blir alldeles full i skratt när hon häver sig upp på spända tår. Sen stannar hon så en stund, ser sig omkring och konstaterar att nä - ingenstans att ta vägen den här gången heller och sjunker sedan ner igen. Stunder av lycka är det, när man fnissande får vara med på färden mot kroppskontroll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar