Han fyller egentligen i morgon, och visst är han mycket väl medveten om att vi i dag firar en dag för fort - men vad gör väl det när det vankas kalas. I dag är det spänning i luften. Och ballonger.
Tid är så relativ. Sju år har det gått, sedan vi fick en liten att kalla vår egen. Sju år, som känns som en evighet och en blinkning, på en och samma gång. Han har ju varit en del av mig så väldigt länge, samtidigt som han nyss kom. Det är en underlig känsla. Magisk och märklig.
Nu är han skolelev. Stor nog att anförtro både det ena och det andra uppdraget. Stor nog att fundera på viktiga frågor och känna alla möjliga - och omöjliga - känslor. Men ändå, fortfarande min lilla pojke.
Min stora, lilla pojke. Må du få det bästa år som en sjuåring kan tänkas få.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar