Tekniskt sett blir de ju sällan bra, de här bilderna man råkar fånga mitt i ögonblicket. Men det spelar egentligen inte så stor roll, för känslan är där ändå. Och känsla, det fanns det minsann just i den här stunden när lillasyster och Nemo än en gång närmade sig varandra.
Nemo ja, han är ju en gamling redan, som med åren har blivit allt mer restriktiv mot nyheter i tillvaron. Och då kanske man kunde tänka sig att det här med bebisar med hårda nypor inte ligger allra högst upp på topplistan. Men - skenet kan bedra, numera håller han sig gärna nära och tar då och då tillfället i akt att bekanta sig lite mera med vår lilla tjej.
Kanske inser han först nu att hon är här för att stanna, vad vet jag. Hursomhelst så verkar de få ett alldeles speciellt förhållande de här båda. Nyfikenheten
som vill känna och så gamlingen som låter henne hållas, och nosar
tillbaka med nästan samma iver.
Utöver att han håller rent kring matstolen så delar de tycke för den kulinariska lyxupplevelsen i torrfoder också. En snart tioåring som är van med konstant full matskål upplever tydligen en del bekymmer med detta att ha mattider, vilket vi inte riktigt kan undvika med en liten tösabit som tycker att de här snacksen är det godaste som finns.
Men Nemo har livserfarenhet och bär helt sonika ut en del till väl valda gömmor i hemmet - som förstås kan sluta med att en liten någon hittar något att vispa runt i munnen. Jag mantrar för fyraåringen att man aldrig får använda ordet äckligt i samband med mat, men när den lilla nöjd och belåten plötsligt har munnen full med illaluktande foder, då är det så oerhört ä-c-k-l-i-g-t. Tycker ju jag då, själv blir hon mest upprörd när jag gräver ut det tillbaka.
Undrar om det är något att ta upp första gången hon har en framtida förälskelse hem på besök?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar