Mitt Harrström i sommarskrud

I samarbete med Aktion Österbotten.

Första augusti. I almanackan fortfarande en sommarmånad, men i luften just nu något helt annat. De heta solstrålarna är ersatta med kalla vindar, och de ledigt lata sommardagarna börjar i sakta mak övergå till vardagens rutiner igen. Gott så, för allt har sin tid.

I min telefon trängs dock bilderna över allt det vackra som mitt Harrström har bjudit på dessa sommarmånader. 

Havet. Båtutfärderna. Simturerna. 

Fiskehamnen. Stranden. Vyerna.

Backen här hemma, med de ståtliga kvarnarna.

Parken. Leken. Mjukglassen.

Minnen. Ungarnas barndom. Livet.

Sommar, helt enkelt. Tid att njuta och stunder att spara.

Kvarnarna på Kvarnbacken

I samarbete med Aktion Österbotten.

Hemma på vår backe står byns båda kvarnar som ståtliga minnesmärken över en gången tid. Förr i tiden så betydde ett besök till kvarnen slutfasen av en lång odlingsprocess, eftersom man vid kvarnen malde mjöl som sedan blev bröd.

Den till vänster, Storkvarnen, med vingar på 19 meter och en höjd på 22 meter, är en av de största fungerande kvarnarna i Finland.

Storkvarnen uppfördes på 1840-talet och står fortfarande på sin ursprungliga plats, men då riktigt invid havet och dess hårda vindar. Kvarnbackens mindre kvarn kom till lite senare, i slutet av 1800-talet. 

Kvarnarna renoverades av Harrström ungdomsförening på 1970-talet, innan dess hade de stått oanvända sedan andra världskriget. Att få den rätta vridningen på kvarnvingar är en stor konst, och flera eldsjälar arbetade då hårt för att våra kvarnar ännu idag står kvar som en symbol för vår by.

Den som vill och vågar klättra upp i Storkvarnen möter den här vyn.

Vackra är de såklart och visst är de viktiga minnen för Harrström, som en gång i tiden hade långt fler kvarnar än de som står kvar här på backen. 

En säng med blomster

Det var en dag för någon vecka sedan som det plötsligt stod en vacker blombänk hemma hos mina föräldrar. Byggt av min fars hand, förstås, så jag kunde ju inte riktigt låta bli att rätt så tydligt ändå berömma och önska.

Lika plötsligt hade också jag en.

En fantastisk vacker en, nu med innehåll lika spretigt som kärleksfullt. Blomman jag fick av klassen då vi avslutade läsåret och en kruka med blommor som jag inte kan namnet på men som är lika ljuva ändå. Mårbackapelargonerna har jag i alla fall koll på, kanske den vackraste blomman jag vet just nu.

Som godis för ögonen.

Vinterdagar

Knappast är det av nöden att blogga om det uppenbara - men ändå. Vilken vinter vi har! 

Jag försöker dra mig till minnes när vi senast har haft så här rikliga snömängder, men lyckas inte riktigt. Den senaste tiden känns dagar då det inte har ramlat stora handskar av snö från himlen väldigt lätträknade, och då man trott att det inte kan komma mer så kommer det ändå mera, i mängder.

Våra lampstolpar sticker numera bara upp litegrann ur det hav av snö, som ligger som ett extratjockt täcke över gräsmattan. Snömassor, som inbjuder till lek där kreativitet och samarbete får flöda. 

Små, små guldkorn av stunder är det, då ens barn sida vid sida förnöjsamt bygger tillsammans. Ense. 

Något av det bästa i trädgården

Inte nog med att de är obeskrivligt vackra då de blommar i sina skira ljusrosa och vita nyanser - denna heta och torra sommar till trots så levererar våra körsbärsträd rekordmycket bär också. Det ena surt och det andra ännu surare, men sånt kan väl ändå anses som detaljer då man får stoppa egna körsbär i munnen.

Våra båda träd är ännu små med bara några få år på nacken och kanske var det därför som de, efter årets midsommarstorm, stod mera vågrätt än vad som kan kallas lämpligt. Numera stöttar vi således försiktigt upp dem med ett par gamla höstörar istället, i sann återbruksanda.

Det gäller att taga vad man hava, och helt tokigt blev det väl inte, kan jag tycka. Även om jag något ledsamt får konstatera att just dessa rara, röda tyvärr är ytterligare en vitaminkälla ur växtriket som jag inte riktigt tål att äta. Det börjar stickas onödigt mycket i hals och öron, av alla ställen, så jag får väl snällt nöja mig med att bjuda på bären.

Och det får väl lov att vara helt okej det också.

Grannar

De har förstås rätt så stor yta att röra sig på, våra grannar i nordost. Men då och då, så står de någon meter från stängslet och ser ståtligt majestätiska ut. 

Tills ungarnas upptäckarlust skrämmer iväg dem och det dånar över backen då de lägger benen på ryggen bort från våra nyfikna blickar.

Ganska häftiga djur ändå, kan jag tycka.

Om att ha gröna(re) fingrar

Väldigt mycket av sånt som kommer ur växtriket har jag ihjäl. Jag kämpar tappert i teorin, men av någon outgrundlig anledning så är mina fingrar så långt ifrån gröna som de kan bli, tror jag. 

Så jag är innerligt glad att storebror ser något värdefullt i att så, vattna, sköta om. Åtminstone har jag inte fördärvat honom, utan snarare tvärtom. 

Nytt för i år, utöver hans eget lilla land med ärter och morötter, är solrosor. Sakta men säkert har de små plantorna tagit sig - med ett visst bortfall i samband med midsommarstormen - och står numera stolta i sina krukor. Storebror väntar såklart på efterlängtade gula blomknoppar som spricker ut, och det förstår man ju.

Och så vattnar han förstås. Inspekterar. Kollar läget och tar hand om.

Allt det där som jag inte brukar göra särskilt ofta, så inte undra på.

Bästa bordet

Det har kanske inte riktigt fått den uppmärksamhet som det förtjänar, vårt massiva fyrametersbord utanför dörren. 

Vi har förstås haft det länge redan - ända sedan det hastigt byggdes en sommar för fyra år sedan då vi hade behov av många sittplaster - men jag tror att det är först nu som jag på riktigt uppskattar det. Bordet rymmer galant 16 personer, och även om de tillfällen då vi är så pass många sist och slutligen är rätt få, så är det ändå helt okej att man kan om man vill.

En rejäl pjäs är det minsann, gedigen och bastant och ett riktigt hantverk hemgjort av gamla golvplankor och i samarbete över generationerna. 

Den generösa sommar som pågår just nu inbjuder förstås till måltid efter annan här, med familj och vänner, långväga gäster och de som annars bara kikar förbi. Väldigt bra så, tycker jag.

Nya perspektiv

Ett ganska kännspakt surrande har den, min brors drönare. För bara några dagar sedan ljöd surret över vår backe, då han i kvällssolen överraskade med att ta några bilder av vår gård. Häftigt, eller hur? Bilderna har oerhört bra kvalitet, och jag ser framemot dagen då vår gård är så pass klar att vi också plockar in en på väggen i en ram.

Fast innan dess är det lite jobb kvar. Ett av våra sommarprojekt det här året är gräsmatta. Eller påfyllning av den, för att vara mera exakt. I byggskedet gjorde vi en väg på husets baksida, som leder fram till ladan, vilket i teorin är en bra sak att ha. I praktiken har dock den här vägen knappt använts annat än i samband med vårens vedarbete, vilket också är en av orsakerna till den massiva ogräsinvasionen vi drabbats av. Så - i år löser vi ett stort problemområde med en rejäl hög jord och en säck gräsfrön. Jorden syns förresten på bilden ovan, även om den numera är utspridd och gräset sått. 

Att det också pågår en del byggarbete till vänster i bild är alldeles riktigt, och det är en trappa av samma marksten som vi har lite här och där, som tar form. En trappa där i slänten har stått högt i kurs länge, eftersom dörren närmast den nya vägen ner leder till vårt grovkök. 

Också kvarnarna, som ger namn åt vår fina backe, fastnade på bild. Ett litet stycke historia utanför dörren.

Om du också är intresserad av egna flygfoton så kan jag gärna förmedla de uppgifterna till brorsan, säg bara till i så fall. Min e-post hittar du genom att klicka på min profil uppe till höger.

Mellanrapporten

Höga halter.

Så står det på kartan precis där vi bor om björkpollenmängden i luften just idag.

Höga halter, som höjs för var dag som går dessutom. Och jag? Jag känner absolut inga besvär alls, trots att jag inte har tagit en enda antihistamin denna vår. Kurat med björksav har jag däremot gjort dagligen i prick två veckor, vilket gör det rätt svårt att låta bli att dra kopplingen. Kan det verkligen stämma? Är det möjligt att slippa sina besvär så pass enkelt? Är björksav en sådan mirakelmedicin?

Kanske. Onekligen känns det ju fascinerande. Och kommer dagen då björkarna står gröna utan desto större pollenbekymmer, så känner jag mig nog väldigt nära övertygad.

Urgammal tradition

Vår sexåring är av en idérik och initiativtagande sort, vilket innebär att vi hemma hos oss tappar och dricker björksav denna vår. Som pollenallergiker sedan barnsben var jag förstås minst sagt tveksam till om jag ens borde smaka, ända tills jag läste att man till och med kan bli kvitt sin allergi genom att kura sig med just björksav. 

Så jag testar. Och får väl lov att återkomma med rapport huruvida björkens sav är en mirakelmedicin eller inte. Åtminstone lever hoppet.