Att plocka undan julen

Precis på samma sätt som jag plockar fram julen i vårt hem, så städar jag också bort den. Lite i taget, så där så att det varken känns jobbigt eller helt påtagligt.

Julgranen har vi förstås fortfarande, den skymtar lite där i hörnet som du ser. Och julblomman och stjärnorna i fönstren, men tomtarna har fått krypa ner i sina lådor, liksom jullöparna på borden och mina vackra keramiknissar som jag älskar så mycket. Tomtarnas tid är över för denna gång, helt enkelt. 

På bänken och köksbordet har jag istället rullat ut de av mormors vävda löpare som brukar få komma fram på den här sidan om året. I färger som ger löften om vår och ljus passar de bra just den här årstiden, tycker jag.

Och som vanligt så är jag inte ensam om att dona på här hemma - vår lilla förbereder för tårtkalas minsann. Inte blir det tråkigt, inte.

När ett år blir gammalt och övergår till ett nytt

Ibland kan det vara roligt att överraska med något som man inte gör varje dag. Och med tanke på hur vi valde att tillbringa vårt nyår, så var det nog inte bara barnen vi överraskade - utan lika mycket oss själva. På nyårsafton lastade vi således två ovetandes barn i baksätet och tog sikte på sydost. 

Fast helt ovetandes var de förstås inte. Vi ska sova på hotell mantrade vår lilla. Och den större funderade om det var i Vasa eller Närpes vi skulle fira in det nya året. Redan efter ett par hundra meter insåg han förstås att söderut innebär Närpes... När vi sedan åkte förbi och fortsatte i ytterligare 120 km så var förstås överraskningen ett faktum.

Vart vi åkte? Hit!

Ett tjusigt hotellrum och ett dygn helt utan måsten, med lite shopping som bonus, blev således ett alldeles utmärkt, märkligt sätt att fira in det nya året.

Gott nytt år, alla!

Intensiva dagar av jul

Är det sommar nu? frågade hon förvånat på juldagsmorgonen då det mesta av snön hade försvunnit under natten. Nä, hjärtat, det är fortfarande vinter, fick jag svara. Ska man vara riktigt nogräknad var det ju dessutom fortfarande julhelg, men visst kändes det vita täcket av snö som allra, allra värdefullast just den dagen det fick ligga, på julafton. 

En bit kvar till sommaren visserligen, men nog radas de i hastig takt dessa intensiva dagar av julledighet. De innehållsrika, men ändå kravlöst lediga dagar.

Tomten kom och massiva högar med paket radade av barnahand tornade upp sig på vardagsrumsgolvet. Samvaro med familj och släktingar. Syskonbråk varvat med lugna stunder. Astrid Lindgrens jul på dvd och varm glögg i kastrullen. Mellandagsrea med min förstfödda, han som gillar den asiatiska buffén som brukar ingå. Pokemon, Monopol, dockor och byggsatser. Tillsammanstid och promenader. Och så en rejäl nostalgitripp med Sunes jul från 1991.

Visst är det helt okej med jullov, kan jag känna.

Granen står så grön och grann...

Så här måndagskvällen till ära tänkte jag fylla bloggen med lite spridda tankar från kvällens mysiga julgranspyntning.

1. Fast mysig och mysig. Tålamodsprövande och intensiv. Men jag gjorde mitt yttersta för att vara den lugna mor jag såg för mitt inre, och lyckades väl ditåt. Alla som ville fick vara med.

2. Alla fick vara med jo, men med det inte sagt att allt som alla placerade fick hänga kvar. Om så vore fallet hade 70 % av allt pynt hängt allra längst nere.

3. Efter den lilla nivåjusteringen åkte dessutom resterande 30 % tillbaka i lådan, för även om alla nyanser av åratals samlande av metallicbollar ser utomordentligt välmatchade ut i en treårings ögon, så känner jag ändå ett visst ansvar.

4. En liten finjustering efter att åtminstone ett av barnen har somnat för kvällen är förstås given...

5. ...även om det inte alls är så lätt att få till den perfekta symmetrin, inte ens när man får jobba i fred. Skönt att kunna skylla på ungarna sen.

En vecka kvar hörni. Vi är ovanligt tidigt ute med gran, och visst är det skönt. 

Och treåringen, hon var minsann salig över vår julgran och radade omsorgsfullt tomtarna där bredvid. Att julen är barnens kan vi säkert vara rörande överens om. 

Julklappstips

Inlägget är ett samarbete.

Mitt jobb gör förstås att mitt kalenderår normalt sett börjar i augusti med läsårets början, men i år kommer jag faktiskt att byta kalender vid årsskiftet - för vad annat kan man göra när den här fantastiska landar i postlådan?

Från Personlig almanacka förstås, och personlig är den definitivt. Jag valde en nytagen bild på barnen på framsidan, färger som tilltalar och skänker lugn och sidor som jag behöver i min arbetsvardag. 

Mina vardagar är förstås fyllda med lektioner, så jag valde layouten med tre rader per timme för lektionsplaneringar. Längst ner satte jag in små rutor för bland annat veckans dagistider och varje ny månad startar med ett uppslag med hela månaden.

Eftersom jag alltid använder en kalender fullt ut, så har jag också stora krav på papperskvaliteten. Det funkar förstås inte om mina rader lyser genom till nästa sida, och i den här kalendern är pappret rejält tjockt och pennan glider lätt. 

Själva planeringsverktyget på hemsidan är enkelt och smidigt och jag gjorde dessutom min kalender i mobilen, vilket var precis lika lättarbetat som på datorn. Ytterligare en stjärna i kanten får detta svenska företag för att man uppmärksammat finlandssvenskan och ger oss en kalender på svenska men med finländska högtidsdagar. Bara en sån sak!

Så visst är jag nöjd. Jättenöjd till och med. Den perfekta julklappen till mig själv, helt enkelt.

Glad lillajul!

December är en magisk månad - intensiv och fylld till bredden - men likaväl ljuvligt förtrollande. I arbetets tecken är det mycket som ska ske på några få skoldagar denna årets sista månad, precis som det också på hemmaplan finns måsten på en lång rad.

Fast jag gillar ju julen, och alla dess måsten behöver förstås inte alls skapa stressfyllda dagar. Så, i sakta mak betar vi av på listan. Och jag gör mitt bästa för att hålla det här inläggets första rad i åtanke - en magisk månad.

Glad lillajul, alla!

Julmagi

Att ta med sina ungar på fotografering är väl knappast något som får en förälder att jubla. Det är så mycket som känns svettigt - stressen innan, kläder som ska hållas rena och prydliga, hår som ska ligga rätt, ansikten utan mjölkmustascher och så tålamodet och medgörligheten som ska leverera på max under själva fotograferingsstunden.

Fast förra veckoslutet gjorde vi just det ändå. Väldigt spontant, så nappade jag på ett erbjudande att fotograferas av en lokal fotograf i prästgårdsmuseet i kyrkbyn. Lika spontant kläddes barnen i röda nyanser och avslappnat möttes vi för en överraskande trevlig fotosession. Vi togs emot med öppna armar och fotografen Valeria bjöd till och med på kaffe innan.

Temat då? Jul, förstås. Salen i museet andades spektakulär jul och jag är så glad och innerligt nöjd att jag nappade, eftersom bilderna är fantastiska. Jag brukar som bekant inte visa barnens ansikten på bloggen, men idag kan jag helt enkelt inte låta bli.

Julmagi är bara förnamnet. Makalöst vackert!

Fotofrossa

Just nu fylls de sena timmarna på vardagarna med fotografier. Det brukar bli så den här tiden på året, då jag donar på med nästa års foto-almanacka.

Du som också har tagit för vana att göra egna väggalmanackor vet säkert precis vad jag talar om - för inte är det enkelt att plocka ut tolv bilder, gärna liggande i god kvalitet, årstidsbundna och jämnt fördelade mellan syskonen i rättvisans namn. Och mitt i just den processen, så klickade jag på fel mapp och fick en sötchock. 

Julen 2015. Lillasyster var nio månader och storebror fyra år. En evighet hand i hand med en tidens blinkning. Förunderligt är det.

Välkommen vardag

Ett långt jullov fick vi. Långt och fyllt till bredden med tillsammanstid, med allt vad det innebär. 

Tvååringen till exempel, hon är överlag inte alls särskilt övertygad om vilans och lugnets förträfflighet. I stället har hon mest fyllt de lediga dagarna med att riva huset och spurta runt mellan allehanda saker som har lockat.

Så visst har jag suckat.

När jag har suckat som tyngst har hon tagit mina kinder i sina små händer, lagt huvudet på sned och med allvarsam och oförstående blick frågat "mamma, lessen?". Och kanske det är just det som är så fint i föräldraskap. När en tung suck med en banal gest och två små ord istället kan övergå till något varmt och bubblande inombords. Älskade unge.

Så jag har också skrattat. 

Och lilla frökens leende har spruckit upp och ny energi har alstrats. Ingredienserna är onekligen många då man hänger med de små från morgon till kväll - precis som det förstås ska vara.

Nu har vi återgått till vardag, och det är skönt det också på sitt sätt. Jag uppskattar de rutiner som arbete, förskola och dagis förutsätter och det är en stor ynnest att få trivas så gott på jobbet som jag gör. En vardag som är välkommen, den också.

Dan före dan

I 23 dagar har barnen, lucka för lucka och dag för dag, räknat ner. I lika många dagar har väntan i barnavärld känts evighetslång. Och det förstår man ju, när det är mystik, paket och en gnutta magi med i ekvationen.

Men nu så. Dan före julafton gör jag ett sista ryck att få ordning och julstämning i hemmet. Ett i mina ögon underbart vackert jularrangemang pryder soffbordet i vardagsrummet och granen är klädd av barnahand. 

Medan barnen mest längtar efter tomten, så ser jag själv kanske allra mest framemot lite lugnare dagar med förhoppning om att syskonkärleken ska ta sig andra uttryck än vardagens kiv. 

En riktigt god och fridfull jul önskar jag dig som tittar in här - vi är nästan där nu. 

Pyntariver i samarbete med Maxomorra

Vi fortsätter att vinterpynta, den här lilla smällkaramellen och jag. Emellanåt känns det som att skotta snö mitt i snöstorm, men så är det förstås i varje hem med levnadsglada barn.

Tösens härligt glada kläder, första advent till ära, kommer som så ofta förr från favoriten Maxomorra. Mjuka, användarvänliga och lekfulla plagg, som dessutom är ekologiska och ansvarsfullt producerade. Sånt som både jag och flickebarnet med egen vilja gillar.

Tack till Maxomorra! @maxomorra_official

Dags för jul i vardagsrummet

 Inlägget i samarbete med Maxomorra.

En hel höst har passerat sedan solrosen i september här under. En hel höst, fylld med vardag och dagis och jobb och allt däremellan. Som en blinkning, nästan, har dagar förvandlats till veckor och månader - och nu står första advent för dörren. 

Vår femåring har plockat fram varenda tomte han har hittat i julgömmorna - fjorton stycken räknade jag till - och jag märker att jag har mjuknat då det kommer till hanteringen av dessa. Julen är barnens, och även om jag tidigare år har varit väldigt rädd om min tomtesamling, så tänker jag nu att de borde tåla lite ivriga barnahänder.

 

Och i den stilen fortsätter vår lillajulslördag. Jag försöker mig på lite lätt städning, medan dessa två energiskt kånkar tomtar av och an. Lite som att skotta snö i snöstorm.

Barnens glada tröjor kommer från favoriten Maxomorra. 

Julhelgen

Ifjol tog jag inte en enda bild under julhelgen, så i år försökte jag tydligen kompensera genom att knäppa över hundra. De flesta suddiga och tagna i all hast, med någon på väg ut ur eller in i bild, men ändå. För hemmabruk funkar de fint som små guldkorn av minnen. 

Vi har firat med familj och släkt i dagarna tre. På julafton är förstås väntan på tomten evighetslång när man är fyra, men visst kom han på kvällskvisten, tomten som var trevlig och skojig och pratade lite märkligt. Lilltjejen tittade mest med stora ögon, medan fyraåringen tog rollen som tomtens högra hand och delade ut julklappar som om han aldrig hade gjort annat. 

Mormors jullöpare har såklart prytt vårt bord och så hade vi vikt granar av servetterna. Övrigt bordspynt bestod av lite krafs på en och annan bricka, min vana trogen.

Fyraåringen hade pyntat och det blev så gulligt att jag inte riktigt hade hjärta att rätta till det. 

Jag fick också julklappar, flera stycken pärlor till och med. En ska få ett alldeles eget inlägg så småningom - när den har fått sin plats så att säga. Till dess kan jag visa den här oerhört fina bomullspläden, som är så enorm att vi kan ha den som sängöverkast och som är prydd med de vackraste av medaljonger på ena sidan och ränder på den andra.

Och med det landar vi i mellandagar, i väntan på fler röda dagar att fylla med roligheter.

Om att trä trådar i julgranskulorna

Vår måndag - med tre dagar kvar till julafton - innehåller visserligen en hel del julrelaterat fixande, men känns på inget sätt stressig. Jag får väl se om stressen hinner i kapp i något skede när det sedan närmar sig stora bjudningar, eller om jag får fortsätta med detta jullugn som jag tydligen har hittat bland lediga dagar som gör att man hinner.  

Eller ja, hinner och hinner, men vi såsar oss genom diverse uppdrag som hör julförberedelser till, i sakta mak. Och så får det faktiskt bli som det blir, och bra blir det ändå - en insikt som jag känner en hel del tacksamhet för.   

Det är ju inte enbart julaftonstimmarna - de som det oftast stressas över - som man från sin egen barndom kommer ihåg med julvärme. Istället kan det vara de små stunderna som etsar sig fast, som i morse när vi satt på golvet och trädde silvriga trådar i nya julgransbollar och jag kom mig för att iaktta fyraåringen. Den iver som fanns i pojken, den gick det inte att ta miste på. Hur han nästan inte hölls stilla medan han pillade snören och blev alldeles glittrig om fingrarna. 

 

Och jag tänkte att en sån liten sak, som att knyta små snören i julgransbollar, kanske blir en sådan grej som i mitt barn etsar sig fast och stannar kvar som ett julminne för livet. Man vet ju faktiskt inte.

Så jo. Helt klart, de små stunderna räknas. Och häftigt är det, att kunna uppleva julen genom barnen.

Vinterpynt

På en hylla i vardagsrummet står ett par inredningsfavoriter, både en fjolårsstjärna från ZbH och så den vackra evighetsrenen från Pentik.

Jag hittade dessutom ett "stickat" ljus i en låda - de som var så poppis för några år sedan att hyllorna på Halpa-Halli gapade tomma. Jag minns att jag lyckades haffa just det här ljuset som det sista ur hyllan, och kom mig därför aldrig ens för att tända det.

I år har jag varit ovanligt försiktig med juliga nyinköp i prylväg. Jag har faktiskt inte alls gått bananaz med pynt här hemma, snarare tvärtom. Vi har våra stornäsade tomtar, en och annan julblomma och så vinterpyntet, till exempel som det ovan.

 Och med det känner jag mig tillfreds och laddad med stämning. Om det bara ville komma lite snö.

Till pepparkakeland

Jaha, storebror. Vad tyckte du var bäst i dag?

Att baka pepparkakor. Fast mest att äta degen. Och så var det roligt att... kalva?  

Du menar kavla?  

Jaa! Det var kul!

Vad var svårast då?

Att lägga mera mjöl själv. För det gjorde jag så fort du tittade bort, mamma. Fast det var inte svårt.

Jaa, denna logik. Men vet ni, bra gick det. Ett år äldre gör tydligen väldigt mycket inom området pepparkaksbak. Jag skulle nästan kunna tänka mig en runda till innan jul.

Julmarknadernas helg

Ett litet sting av äsch då var det nu helt rätt det här nu kom över mig i går när tomten mötte oss direkt vid ingången... För jag fick möjlighet att åka på Fagerös julmarknad alldeles barnfri tillsammans med Fanny och gjorde det. Och vet ni, den där första känslan av att barnen borde ha fått vara med gick nog över, och vi kunde strosa lugnt mellan julkransar, lammfällar och bekanta ansikten.

Och visst blir man påverkad och får ytterligare litegrann av julen i sig. Brinnande marschaller längs med vägen in, ett tunt, tunt snötäcke och så luciatåget som plötsligt och oväntat dök upp. Just i går lät jag dessutom impulsen styra och med nöd och näppe lyckades vi packa in den här kolossen i bakluckan på Fannys lilla bil. 

Fyraåringen tyckte att den var hur lustig som helst, och jag är benägen att hålla med. Allt som får en att fnissa till varje gång man öppnar dörren måste ju bara vara bra, tänker jag.

Dessutom köpte jag en krans i blåbärsris som vägrar hänga rakt, men som är fin ändå. Och med ens känns trappan utanför lite, lite trevligare.

Nu måndag. Och i ett svagare ögonblick lovade jag sonen att vi ska baka pepparkakor. Mycket med julen tycker jag är riktigt roligt, men att baka pepparkakor kvalar inte riktigt in på min höjdar-lista. Jag ser mest det nedmjölade köket och de brända kanterna framför mig. Men, jag vet ju också hur kuuul det är att kavla och göra figurer, så vad gör man inte för lite glitter i barnaögonen.

Rumsgran

Ska det va så ska det va, tänkte jag och köpte hem en liten rumsgran efter att ha blivit inspirerad av brorsans Fanny. Till och med idén om att ha den i just den här papperspåsen - som lillajultomten hade paketerat i och som jag hade förstånd att spara - fick jag av henne, för goda idéer ska väl med fördel spridas, eller hur?

Rumsgranen är en krukväxt, och bara jag sköter mig kommer den att växa och bli allt större...

...men nu i december få den gärna vara så här söt och rar, i en papperspåse och med små, små julgranskulor.

En enkel snögubbe av en inte allt för gammal strumpa

Då gräsmattan fortfarande växer grönare än någonsin utanför, så får vi väl se till att skapa lite snö inomhus istället. Eller ja, en snögubbe åtminstone.

För att pyssla en snögubbe behöver man en strumpa. En som har tappat sin vän, kanske - eller så tar man ett splitternytt par och fixar herr och fru Snögubbe. Klipp sedan strumpan mitt itu och knyt ihop hälen på avigsidan.

Sedan är det bara att vända tillbaka till rätsidan och ösa strumpan full med risgryn. Om det som hos oss är en fyraåring som sköter ösandet tillkommer bonusen är att man får golvet dammsugit i samma veva. 

 Forma till ett huvud och knyt.

Den andra halvan av strumpan rullas upp som en luva, och så är det bara att pynta gubben med vad man nu råkar ha hemma. Vår fick knappar och ögon av möbeltassar, halsduk av vanligt filttyg och så en bling-bling-näsa.

Kvällssysselsättning

Det där lilla extra, ni vet. 

Det behöver inte alltid vara särskilt svårt att förgylla en gåva lite, lite utöver det vanliga. Att till exempel vika en egen presentpåse är superlätt. Först viker man mot mitten, så att skarven kommer på mitten av påsens bakstycke. Sedan viker man upp det som ska bli påsens botten, så pass stor kant som man behöver.

Påsens botten viks till, och istället för lim använde jag vanligt tejp som jag rullade ihop till dubbelsidigt. Sedan petade jag in tejp längs med den vikta kanten på bakstycket också, det kanske man med fördel kunde göra redan från början nästa gång.

Och vips har man en hemmagjord liten presentpåse!

Jag printade ut ett juligt motiv på en vanlig A4 och fick på så sätt en ganska liten påse, men det funkar såklart att klippa till önskad storlek av stadigt presentpapper också. 

Och för en som egentligen inte är överdrivet förtjust i maraton-paketering, så vore det kanske inte så dumt att redan nu tillverka en och annan påse då och då.