Gyllene tider

I samarbete med Aktion Österbotten.

Allra längst ut i byns hamn står vårt båthus. Jag säger vårt, men menar inte vårt som min familjs, utan vårt som bybornas. 

Båthuset är ungdoms- och hembygdsföreningens, och här kan man stråla samman för träffar, möten eller allehanda festligheter. Det är inrett med bord och bänkar, och utöver den spektakulära tavla som havet utanför bistår med så finns också museala föremål från bland annat säljakt här. Eftersom vi också har ett servicehus med kök och toalett alldeles bredvid så passar utrymmet ypperligt för nästan vilken tillställning som helst. 

Och just i går kväll hade jag och min vän Sofia bokat det för att ordna en sommarfest. Alldeles innan gästerna anlände sprack molntäcket upp och vi fick alla njuta av en vacker sommarkväll nere vid havet. 

Mat, dryck, hav och kvällssol i det bästa av sällskap, helt enkelt. 

Tacksam är jag, att vi i vår lilla by har så fina utrymmen som möjliggör både små och stora stunder av gemenskap.

Till final!

Vilket makalöst gäng hockeykillar som slitit, kämpat och i slutändan levererar finalmatch åt oss i årets VM. De sista fem minuterna i semin kunde jag knappt andas, pulsen stegrade och ungarna fattade inte vad jag fått för fel i min iver.

Det är något så innerligt fint, att det otippade laget, de som på inga sätt alls genererade lovande rubriker i pressen innan mästerskapens inledning, nu ska spela om guld i morgon. De stora namnen, de framgångsrika NHL-stjärnorna har alla fått stiga åt sidan när lejonen har överraskat.

Guld vore gott, men hur det går i morgon spelar nästan ingen roll. För mig är gossarna ändå stora hjältar, som tog sig hela vägen turneringen igenom, ända till final. 

Och efter den senaste nagelbitaren mot Ryssland är det definitivt skäl att varva ner ett par pinnhål, andas igen och njuta av både seger och sommarblomster.

Rosor i den vackraste av färger

Att överraskas med en ljuvt rosa rosbukett glädjer till och med mera än man kan tänka sig. 

Av mamma. Säkert pappa också, men mest mamma. ♥

Wolf Race 2019

Någon gång mitt i smällkall vinter lät maj långt i framtiden, men det var då mannen berättade att han, tillsammans med ganska många arbetskamrater, var anmäld till att delta i hinderbaneloppet Wolf Race vid Vargberget. De senaste månaderna har loppet således funnits med som en morot i träningen, och visst är det bra att ha målsättningar och något att se fram emot.

Och i dag vaknade vi till tävlingsdag.

Att maj är en vårmånad känns ganska givet, så inte trodde vi att loppet skulle komma att löpas i snömodd och nästan nollgradig kyla, men så blev det. Jag kan bara tänka mig att det är en klen tröst att villkoren är lika för alla, när kölden förvandlar fingrar till stela pinnar och vätan domnar bort fötter och ben.

Men humöret var på topp och tävlingsandan närvarande. Spänning i luften, som man brukar säga.

Loppet var närmare sju km långt och fyllt med ungefär 30 hinder av olika form. De hinder jag och storebror hann ta del av var förstås bara några få i närheten av start- och målgång, men så vitt jag förstod var de alla extremt utmanande, speciellt med de väderförutsättningar som rådde. 

Desto mera imponerande att se honom flyga över dem med sådan lätthet som han ändå gjorde, kan jag tycka.

Upp och ner, högt och lågt.

Och blött var det också.

Stolt fru får jag såklart vara. Dels över den rejäla prestationen - loppet bjöd definitivt inte på någon avslappnad lördagspromenad - och dels över ett gott resultat som motsvarade mannens egen målsättning. 

Var han håller till i skrivande stund? I bastun såklart.

Att ha upplevt Mark Levengood

Det är onekligen en ganska spännande erfarenhet, att se Mark Levengood live. Dels visste jag knappt vad jag borde förvänta mig, och dels så hade det inte spelat något som helst roll, eftersom jag fortfarande knappt kan sätta namn på vad jag fick. En pricksäker komiker är han, med fingertoppskänsla, allvarsamhet och vass samtidsanalys, i en trollbindande kombination som gjorde kvällen till en alldeles unik upplevelse. 

Glad är jag, att jag for. 

Och bra såg jag också.

Dreamteam

Goda vänner växer inte på träd, och inte fyller de jämnt särskilt ofta heller. Men ibland nog, och minsann är det då en god orsak att uppvakta.

Så vi har firat det här veckoslutet, precis sådär glatt och intensivt som det gärna blir när man firar med dem som man tycker om. Gapskratt, mat och mer och mindre djupa samtal.

Fast först av allt gjorde vi det här.

Himmel, vad många märkliga känslor det framkallade. Iver och koncentration och frustration. Och så innerlig glädje, att ha så extremt kul tillsammans.

Ut kom vi också.

Ännu en båtutflykt

I går var jag ute på min fjärde båttur på lika många dagar, och medan solen blänkte och vattnet glittrade kunde jag inte låta bli att tänka, att jag nog håller på att bli biten, jag också. När väderförhållandena är de rätta och ungarna sitter still så känns det gott. 

I går var vi längre än jag varit förut, barnen badade i ljummet vatten och treåringen som på hemresan började bli sömntung satt i min famn - på ett sätt som jag på inga sätt är van med - nästan hela färden hem. Storebror, som redan har hunnit med lika många turer som sin far, börjar få kläm på allt möjligt, vilket ger helt nya känslor i mig. Ungarna kommer ju faktiskt att växa upp med båt. Sjövana. Tänk att man kan hitta nya saker som känns så rätt också i vuxen ålder.

Det handlar om båtar

Någon båtmänniska har jag nog aldrig varit, och egentligen hade jag väl inte tänkt bli heller. Men, en röst är ju fortfarande bara en i en familj, och således får envishet och förutfattade meningar ta ett steg tillbaka.

Så jo, vi är med båt. Tre är saliga och jag kan säkert också bli tillfreds till havs. Med tid, lite vana och rutin. Och solsken.

Gyllene kväll

Vad är väl en sommarafton utan promenad genom byn? Att de är mig kära, promenaderna med min vän, är tydligt. Det går helt enkelt inte att få nog av detta magiska som är Harrström i varm, gyllene sommarskrud.

Som ännu mera balsam för själen. Varje måndag är knappast så generös som denna veckans första dag har varit. Och jag? Jag upplever, uppskattar och tar vara på allt vad jag förmår. 

På tumis med en favoritkille

Mitt på stadstorget slog det mig, att det minsann inte är varje dag vi är ute på tumis nuförtiden, han och jag, så desto mera värdefullt blir det ju när vi väl är det, jag och min förstfödda. Det som från hans sida började som en rätt så motvillig tjänst - att följa med mig på några ärenden till stan - förvandlades snabbt till värdefulla timmar av tillsammanstid. 

Och viktiga ärenden hade vi minsann, för hem kom vi bland annat med en ny ryggsäck till den blivande förstaklassaren. Lunch åt vi också, delikat och utsökt och jättejättegott löd utsagan, och det är ju inget dåligt betyg av en blivande sjuåring kan jag tycka.

På tu man hand med en pojke som plötsligt har blivit stor har man lika plötsligt tid att strosa runt. Köpa en ny keps. Sätta sig ner på torget under ett parasoll. Ta det lugnt, för en stund. 

Som balsam för själen.

Sommarlunch

Att luncha inne i ett växthus låter kanske onödigt absurt då temperaturen ute närmar sig 30 grader. Ändå var det precis det vi gjorde häromdagen, jag och hon som jag har hängt med längst av alla. 

Där satt vi, under ett tropiskt fruktträd, och avhandlade livet i stort och smått över underbart god lax, jordgubbs- och vitlökscocktail och läskande frukter. Oförskämt somrigt nästan, och definitivt timmar att värdesätta och spara.

Värdefulla kvinnor i mitt liv

Extremt goda repriser kan man inte få för många av, eller hur? Att sitta i sommarsol, med vänner som man har känt nästan lika länge som livet har varat, gör något alldeles makalöst vackert med ens välbefinnande.

Det är lättsamt och innerligt, djupsinnigt och familjärt - och alltid, alltid lika värdefullt. 

Skål, mina vänner.

Barndomsbrunch

På en balkong under en het majsol radades minuterna snabbt till timmar denna sommarens första dag. Jag var bjuden på brunch till en kär barndomsvän - tillsammans med två andra lika kära barndomsvänner - och vi fick värdefull tillsammanstid som alltid rymmer så väldigt mycket samtidigt som den känns alldeles för kort. 

Åt gott gjorde vi också.

De små stunderna

Den rullar på med en innerlig hastighet nu, tiden. Alldeles nyss var det helg, och nu är det lördag igen. Jag frågade sexåringen om han tycker att veckorna går fort, men han bara ryckte på axlarna och svarade nä, som vanligt - så jag får anta att känslan av att veckorna bara består av måndagar och fredagar är något som kommer med åren.

Desto större orsak att ta tillvara på de små stunderna. 

Som promenaderna.

Häromkvällen var det öppet hav som mötte mig och min vän när vi promenerade dit våra promenader alltid bär. Spegelblankt och stilla, fast samtidigt livfullt tack vare sjöfåglarnas oförtrutna trumpetande. 

Och visst är det magiskt, att naturens föränderlighet är oss så nära. Bara att stanna upp, ta in och andas ut.