I en tvättstuga nära mig

Det här rummet, du vet. Man vill ju ogärna benämna det som hemmets tråkigaste, men men...

Med små barn känns det ju då och då som att man bor här inne. Om man ens har lyxen att ha ett grovkök. När storebror var bebis och vår nedre våning ännu inte var klar, så hade vi tvättmaskinen i ett minimalt utrymme - och det gick såklart det också. Men med rejäla tvättberg är det tacksamt med en rejäl tvättstuga, så är det bara. Så jag är tacksam och glad över vår, även om man händelsevis kan hitta mig muttrandes just i det här rummet.

Förresten så fanns det en tid då jag älskade Vanish. Duttade lite i så gott som varje tvätt, sådär för säkerhets skull och inbillade mig att det var bra grejer. Att jag hade väldigt fel har jag ju konstaterat för länge sedan, eftersom den enda fläckborttagaren jag numera använder är den här.

Enjos olivtvål. Jag skojar inte, den tar allt. Nu senast hade vi en liten blåbärsincident på en mindre golvmatta, och jag hann faktiskt bli lite, lite orolig att utmaningen kanske skulle bli för stor. Men icke. Mattan är både blåbärsfri och mycket vitare än jag minns den, hah.

Och förstås, nu i bebistider - när jag rätt så ofta står och gnuggar diverse fläckar - så känns enjotvålen som det bästa alternativ som finns.

Tur att man blir klokare med åren.

Upp till bevis

Efter att ha fryst in jag vet inte hur många påsar och burkar med blåbär, tänkte jag mig det ultimata testet för min tvätt-favorit Vanish. Blåbär, alltså. Och lite kaffesump också, bara för att.

Voilá!

Blåbär till vänster, kaffesump till höger

Inte för att jag trodde något annat heller, men roligt att den lilla tygbiten verkligen blev så skinande ren som de säger på reklamen. Inte en skymt av någon fläck efter 45 minuter i 40 grader. Jag valde att gnida in lite pulver + vattensmet på fläckarna först, för att dessutom sätta i lite i tvättmaskinen. Jag använde inget vanligt tvättmedel, bara Vanish the fläckborttagare - och visst funkar det.

Nu var fläckarna visserligen färska, och jag kan kanske tänka mig att intorkade blåbär är lite mera besvärligt att få bukt med. Men, det lär visa sig när jag tvättar sonens - blåbärsmonstrets - byxor efter i dag.

Testet utfördes på uppdrag av Buzzador.

Fortfarande i tvättstugan

Jag har inga gröna fingrar. De få växter jag har får ofta gå svältdöden till mötes, även om jag inte alls menar att försumma dem. Fast nu gör jag ett nytt försök, eftersom nya grovköket gott behövde något grönt.

Med hopp om långt och lyckligt liv. Att det finns en kran i rummet är i alla fall en fördel. Dagens andra murgröna fick sin plats i vårt sovrum - den kan nog få det lite tuffare.

Grovköket - opyntat men klart

Sedan jag blev med grovkök så har tvättandet blivit ett rent nöje. På riktigt. Jämförelsevis med tidigare, då maskinerna stod trångt, garderoberna var fullproppade och tvättkorgen gärna kom att fungera som förvaring så är det en helvändning. När utrymmet både vad gäller arbetsyta och förvaringsyta mer än väl räcker till, då funkar vardagen.

Eller ja, åtminstone just nu, med nyhetens behag i ryggen. Fråga igen om några månader, så ser vi hur det känns då.

Just den här löparen måste vara en av de äldsta av mormors skapelser jag har. Tror att jag fick den i samband med vår allra första lägenhet för mer än tio år sedan, och att plocka fram den efter att den har legat i en låda i flera år skapar en liten känsla av déjà vu. Ljusblått var länge en favoritfärg, ända tills de mera beiga tonerna kom mellan de senaste åren. Tills nu, då jag blev lite nykär i färgen. Är det månne vår i luften?

Sådär alltså. Väldigt avskalat och sterilt - FÖR avskalat och sterilt kan vi ju konstatera. Tur att piffet bara är en Tammerfors-resa bort...

Grovköket del fyra

Grovköksföljetongen fortsätter - och nu är det inte mycket kvar innan det är klart.

Nytt sen sist är tapeter! Särskilt mycket vägg finns det inte i rummet, men jag var rätt så bestämd på tapetpunkten ändå. När man har en tapet som man absolut måste ha nånstans i huset, då är det inte så mycket att orda om. Och med bara en rulle så blir det både billigt och går snabbt...

Just den här tapeten var fem före att hamna i köket för ett par år sen. Sen kom fågeltapeten mellan, vilket jag inte har ångrat en sekund. Men. Att släppa den här söta kunde jag förstås inte riktigt heller...

Vi valde att flytta golvsilen från direkt innanför dörren till vid sidan om den. Tänker att blöta skor, som man kanske gärna låter stå och droppa av, inte är något man vill snubbla över när man kommer in. Vi får väl se om den tanken var vettig så småningom.

Så, nästan där alltså. Lite ström och vatten kvar. Jo, och en dörr in till hallen. Och lite fönsterlister. Och en taklampa (hjälp!). Men ja, nästan där. Lite så att jag tror att det ska bli roligt att tvätta framöver.

Grovköket del tre

Grovköket tar sakta men säkert form, och bilden här nedan knäppte jag med mobilen tidigare i kväll. Plattorna är på plats, men ännu inga fogar.

Fast på en kväll hinner mycket hända... Jag gillar den marmorvita fogen och hoppas innerligt att den ska behålla sin vita färg lääänge.

Jodå, det tar sig.

Grovköket del två

I grovköket är alla skåp och lådor på plats, och även om den turkosa fuktspärren gör lite ont i ögonen just nu så känns det himla bra. Visst, det är inte bara att bära ner maskinerna och aktivera rummet (som man kanske helst skulle vilja), men så småningom i alla fall.

Till vänster om fönstret som syns i bild finns en ytterdörr. Det är den ytterdörren som syns nere till vänster på headerbilden av huset här ovan, om någon undrar. Tanken är att vi framöver ska få till någon slags stentrappa i slänten, så att det skulle vara naturligt att komma in den här vägen om någon av familjemedlemmarna till exempel råkar ha extremt smutsiga galonbyxor på sig när man kommer hem... Den stora golvsilen innanför dörren tippar jag annars vara en av de många saker som man inte "kan leva utan" sen när man väl har upptäckt att den finns. Eller?!

 På andra sidan rummet finns plats för ytterkläder och ett torkskåp.

Grovköket del ett

Egentligen är det dumt att visa pågående projekt. För det som vållar lyckorus i en själv, kanske bara ser halvfärdigt, stökigt och tråkigt ut i andras ögon. Men jag kan ändå inte låta bli.

För om fågelväggen i barnrummet var spännande, så är det här spännande i en helt annan skala. Att ha ett grovkök. Eller ja, snart i alla fall. Inredningen är nästan färdigmonterad och rummet ser ut därefter. Men vet ni, att se tomma skåp - utrymmen som vi (nästan) har lärt oss att leva utan - är himla trevligt. Antagligen kommer också de här skåpen och lådorna att fyllas i rask takt, men ändå. Förvaring.

Inredningen i grovköket är så gott som densamma som i köket, så på det sättet är det inga överraskningar. Enda skillnaden är väl att överskåpen går ända upp till taket och att diskhon är en rund variant som vi båda blev förtjusta i. På väggarna mellan bänk och skåp ska det vara vitt kakel, och den turkosa färgen som syns nu är fuktspärren.

Kaklet har jag visat tidigare, i måtten 10x20 och med en fasad kant.

Tvättkorgar har slumpen bestämt att det ska vara tre av. Ljust, mörkt och handtvätt, kanske? Det finns annars rätt mycket man kan säga om tvättkorgar, till exempel att det här antagligen är enda gången i livet då man ser bottnen... och som man frivilligt fotograferar och visar dem... Just nu är de hursomhelst en källa till iver hos oss.

Ja. Ett grovkök alltså. Det av källarens rum som jag har saknat allra, allra mest under tiden vi har bott i huset. Nu är det bara resten kvar.