Regnväder

Nu har jag ritat åt momma, säger hon. Stolt.

Okej, svarar jag. Lite tveksamt, för jag är inte helt säker på vad bilden föreställer. Men vad har du ritat hjärtat?

Det är ju regn, ser du inte? undrar hon och pekar. Där och där och där.

Ja, nu ser jag, försöker jag ödmjukt plocka en förlorad poäng med, fast var är alla människor då?

Vad hon svarar? Men mamma, alla är inne. Det regnar ju.

Jodå, dum är hon inte.

Under broarna

Oj, vad många siltor, säger hon när vi kör under den tredje bron på lika många minuter.

Och visst är det något fascinerande över den repliken. Som fyraåring har hon redan ett mönster för hur pluralformer böjs på svenska, och använder således samma ramar på ett ord på finska.

Mamma, mammor. Silta, siltor.

Tja, helt märkligt är det kanske inte.

På bilden ovan tränar hon på helt andra saker än språk - också det en spektakulär resa som vi som föräldrar får förmånen att ta del av.

Finn två fel

Det är svårt att hålla sig för skratt när man finner sitt barn, stilla väntandes på trappan, med en helt ny huvudbonad än stunden innan. Granristomten också, för den delen.

Tålamodsprövande, intensiv och hur underhållande som helst. Tre ord som minsann står högt upp på listan över adjektiv som beskriver detta barn.

Down memory lane

När vi ändå är inne på dialoger med det lilla barnet, så kan jag ju bjuda på ytterligare en - från i morse.

Lillasyster filosoferar och minns tillbaka, i bilen på väg till dagis.

Mamma, i din mage var det mörkt. Och man fick bara gröt till mat.

Jodå. I takt med att hon får större ordförråd och blir lättare att förstå blir också vardagsfunderingarna vassare. Eventuella farhågor att samtal med den lilla treåringen på något sätt skulle bli långtråkiga känns åtminstone väldigt avlägsna för tillfället.

Sommarbild på sommarbarn.

Begreppens abc

Mamma, vad är det för väder i dag? frågar hon, helt apropå. Och svarar också, innan jag hinner. Överdrivet ivrigt.

Måndag!

Rart så det strålar om det. Fast fel, förstås. 

Älskling, idag är det tisdag, svarar jag. Och vädret har väl varit ganska fint, tycker du inte? fyller jag i. 

Mmm, säger hon. Tisdag.

Och ännu en gång fick jag mig en liten påminnelse om att det nog är en hel del man ska lära sig, längs barndomens stig.

Men vem bor där då?

Lillasyster funderar på en av sina kompisar i bilen på väg till dagis. Hon saknar honom, men han har inte varit hemma den här veckan säger hon. Hon pratar om dagis förstås, så jag förklarar. Ingen bor på dagis, hjärtat. Alla åker hem till natten, säger jag. 

Nä, svarar hon. Tvärsäkert. Nä, mamma, så är det INTE.

Så vi lämnar det där, och jag gör mitt bästa för att skänka hennes envishet en positiv tanke om goda framtida egenskaper. 

Bilden då? Egentligen har den väl inget alls med inlägget att göra, annat än att också den andas envishet. Jodå, ska det va så ska det va, som man brukar säga.

Sånt som treåringar säger

Mera vild än tam, så kanske man kan beskriva lillasyster den här sommaren. Hon är ettrig, ivrig och frimodig - och det är väl egenskaper som kan vara bra att ha med sig in i vuxenlivet sen tröstar jag mig med i stunder av matthet. Fast även om det här inlägget på sitt sätt är tillägnat henne - detta livliga och underbara barn - så är det inte hennes egenskaper jag hade tänkt sätta ord på. Istället bad jag henne berätta om mig, för det skulle ju kunna vara kul att bläddra tillbaka och läsa om ett par år.

Men den rappakalja som ur henne kom kanske inte alls levererar nåt vidare innehåll, vi får se. Jag ställde några väldigt enkla frågor, och fick svar som jag definitivt inte hade räknat med.

Hur ser mamma ut? Du ser ut som lillaplutten du. Skratt. Näää, skojar. Du ser ut som en mamma.

Vad tycker mamma om att göra? Hoppa studsmatta. Och att duka bordet. Jaa, duka bordet tycker du om!

Vad tycker du om att göra med mamma? Leka i mitt rum med vatten. Jag har jättemånga saker jag.

Vad är det bästa med mamma? Pappa.

Vad är mamma rädd för? Dammsugaren. Näää, det är ju jag, fniss, vad är mamma rädd för? Kan du berätta?

Sedan höll hon en kortare dialog med sig själv om otippade saker innan hon sprang i väg på nästa äventyr. Jag älskar papper jag. Och att klippa. Vad bra. Nästa gång vill jag hoppa i studsmattan ute. Det vill jag. 

Syskonkärlek...

...kan åtminstone i min värld också fungera som ett lite finare ord för det eviga kivande som pågår syskon emellan. Sunt och normalt och alldeles vanligt sägs det, även om man som förälder inte alltid begriper varför de ska vara så himla nära varandra jämt, då de ändå inte riktigt kommer överens. Så jag norpar ett förtroligt samtal med min förstfödde och önskar lugnare dagar och ett längre storebrorstålamod.

Vad han svarar?

Okej, jag ska titta i min almanacka och se om jag har tid att sluta bråka med henne.

Jahapp. Återstår att se om han hittar någon lucka nu då.

Stäng dörra!

Idylliska Bullerbyn har man ju sett ganska många gånger genom åren, eller hur? Lasse som alltid hittade på bus, lilla Kerstin som bara var för liten och så den läskiga skomakaren som hette Snäll men inte var det. Kommer du ihåg?

Här i huset har ju lillasyster överlag inspirerats till allt möjligt spännande tack vare Astrids sagoskatt - så att hon fräser STÄNG DÖRRA åt vilt främmande människor som kommer in på restaurangen där vi råkar sitta precis vid dörren borde kanske inte ha förvånat mig.

Borde kanske också ha fått mig att skämmas mera än fnissa, men då dråpligheten är ett faktum är det så svårt att låta bli.

Ja, du ljuvligt knasiga unge. Vad månde bliva?

Lillasyster på Bråkmakargatan

Att lillasyster under det senaste året har inspirerats till både det ena och det andra genom Astrid Lindgrens fantastiska verk är knappast någon överdrift. Därför får jag väl också konstatera att min egen självbevarelsedrift inte är särskilt stor, eftersom jag numera dessutom har introducerat Lotta på Bråkmakargatan åt henne.

Och något är det - igenkänningsfaktorn? - för visst det det populärt. Vill se Lotta i bråkrummet säger hon och slänger sig med Lottas (och sitt nya) favorituttryck i var och varannan mening.

Aldrig i livet. 

Vi får hoppas att fröken inte är så konsekvent, för i så fall blir det nog himla mycket som hon - på livstid dessutom - tänker hoppa över. 

Fast om Lotta-inspirationen stannar där känns det ändå rätt okej.

Till salu

Något sårad konstaterade lillasyster att jag hade en säck med gamla leksaker undanplockade i garaget. Och oj, så intressanta de sakerna plötsligt blev - förstås.

Lite senare gick jag in en sväng, för att plötsligt ha stövlarna jag lämnade på trappan på villovägar när jag kom ut igen. Hittade dem lika hastigt, eftersom fröken basunerade ut att hon minsann ska sälja dem på loppis. 

Blev full i skratt och knäppte en bild. 

Och strax efter att jag tagit bilden, fyllde hon ena stöveln med vatten. Mamma, titta, som Emil, jublade hon med stolt röst. 

Hon har ju inte helt fel.

Emil & co

Visserligen blev det en rätt så onödig tripp till akuten i samband med att lillasyster petade upp en pärla i näsan, men i övrigt tycker jag bara att Astrid Lindgrens berättelser berikar våra barns liv. Och vad är väl bättre än att sitta nära, nära och återuppleva det bästa man visste som barn, men nu med egna små. 

Lillasyster har utöver Madicken och Pippi nyligen upptäckt Emil i Lönneberga och vi tittar på avsnitten tillsammans, ett efter annat. Emellanåt är det nästan lite läskigt när man ännu inte ens är tre, men för det mesta tittar hon med stora ögon och enorm inlevelse. Och visst är det bra. Fortfarande. Jag kan inte komma på ett enda nyproducerat barnprogram som ens kommer i närheten.

Dock undviker jag ännu att starta dvd:n där Lotta på Bråkmakargatan klipper sönder sin tröja. Känns som lite ärta-i-näsan-varning på den. 

Föräldraskolans ABC

Närmare sju år in i föräldraskapet borde man ju ha koll på att aldrig någonsin jinxa något genom att nämna ordet lugnt - inte ens när barnet är febersjukt och just lugnt. 

Mitt förra inlägg var tidsinställt, och ungefär samtidigt som det publicerades tog vår söndag en helt ny vändning. Liten satt i min famn i soffan, men gick en vända till spegeln. Jag hade smekt hennes kinder och sagt något om dem, så sånt måste väl kollas upp tänkte jag. Fast i flickebarnet var tanken en annan, eftersom hon tydligen hade en liten pärla i näven. Och detta Astrid Lindgren-barn har full koll på vad man kan göra med små pärlor. 

Mamma, titta en ärta i näsan, sa hon således fem sekunder senare. Så jo. Febrig och lugn söndag hemmavid blev istället febrig söndag på akuten.

Fast "ärtan" är ute, hjälpen vid VCS var exemplarisk och vi är hemma igen. Sämre kunde det ju också ha varit. 

Men, var är den då?

Sa vår tös om den friska luft jag förklarade att vi får när vi är ute på promenad. Så jag förklarade, hon sa ahaa och så blev förståelsen för vår värld lite, lite större för en oerhört kunskapstörstande nästantreåring.

Men det var förra veckoslutet det, eftersom det inte blir särskilt mycket frisk luft för den här lilla pinglans del nu i helgen. 

Orsaken stavas feber och i år får vi verkligen känna på hur förrädiska månader februari och mars kan vara då det kommer till sjuka barn. Hemma hos oss har feber under åren allra mest synts på termometern snarare än på barnen, men den här gången är orkeslösheten ett faktum i samband med febertopparna. Så vi smeker ett varmsvettigt huvud, trugar både dryck och medicin och tar det lugnt hemmavid. 

Också en variant av en söndag.