Morsdagspresenten

Det börjar vara ett par veckor sedan morsdag redan, men några rader om årets present hade jag ju faktiskt tänkt skriva. Egentligen kände jag mig rätt så fantasilös inför årets morsdag, eftersom jag hade så svårt att hitta på vad våra mammor skulle få. Man vill ju gärna att gåvor ska ges med eftertanke, och längelänge stod just de tankarna absolut stilla.

Tills idén med en riktig tavla ritad av barnahand slog mig. Tomma canvasdukar och tusch, i kombination med ett par ungar på någorlunda gott målarhumör levererade således en överraskning med ovanligt mycket personlighet. 

Tavlan halverade jag rakt av, och barnen tog sig an uppgiften på stort allvar. Blommor, prispallar, medaljer och strålande solsken plitades ner, och spänningen i att måla direkt på tavelduk gick nästan att ta på.

Och visst tycker jag att det var en rätt så trevlig morsdagsgåva. Nästan så man kunde ha en själv.

På morsdagen

På pysselfronten här hemmavid har det tråkigt nog rått ganska mycket stiltje på sistone, men inför denna söndag kom förstås tillfälle att samlas kring köksbordet och skapa egna morsdagskort. Vi gjorde likadana i min klass, så jag hade vanan inne och det hela gick väldigt smidigt trots att båda barnen jobbade på samtidigt. 

Storebror gjorde ett kort till farmor, medan jag hjälpte den något mindre att få ihop mormors kort. 

Hjärtan kan man göra mycket med, och just dessa är en blandning av färgat papper och gamla tapetprover. Av sex hjärtan omlott skapades en blomma, som sedan limmades fast på kortet, egentligen hur enkelt som helst. Storebror valde koncentrerat sina färger, medan lillasyster lät slumpen (och mamma) bestämma. 

Och båda två blev alldeles bedårande söta. 

Presenten då? Den återkommer jag till lite senare.

Ballongtips

Även om de inte hör till det allra vackraste man kan ha i sitt hem, så gillas de ju av barnen. Så, varför inte förlänga livslängden på valborgsballongerna en smula, tänker jag. 

Det är egentligen väldigt enkelt, eftersom gasballonger har en ventil där man lätt kan peta in ett sugrör och själv blåsa luft i ballongen.

Busenkelt och vips, så är den som ny.

Vi är inne på tredje påfyllningen redan, och fortfarande hålls den i luften. Stinn ballong, glada barn och nöjd mamma.

Farsdagstips

Med risk för att outa årets farsdagskort lite i förtid för mottagaren, så väljer vi ändå att tipsa, min son och jag. För det är ju ett så roligt sätt att göra kort!

Storebror går i ettan, vilket innebär att han upptäcker bokstäver, bokstavsljud och att skriva i rasande takt. Och visst är det häftigt, att ta del av det egna barnets resa mot litteracitet! För att ta vara på den sprudlande ivern i det skrivande barnet så väljer jag att börja i onlineprogrammet wordart när vi gör farsdagskort i år.

Enkelt och smidigt är det, att själv skapa ett ordmoln där kreativiteten får flöda, samtidigt som vi har en värdefull stund av tillsammanstid.

Vi listar alltså ord som storebror tycker att pappa är - äventyrlig, rolig och hjälpsam till exempel - och sedan väljer vi typsnitt, format, färger och det roligaste av allt; formatet på själva figuren där orden sedan samsas. I gratisversionen kan man sedan spara bilden som en jpeg, och därifrån printar vi.

Vi valde att göra en fluga och resten av kortet kompletterar också ganska bra, tycker vi.

Bästa bordet

Det har kanske inte riktigt fått den uppmärksamhet som det förtjänar, vårt massiva fyrametersbord utanför dörren. 

Vi har förstås haft det länge redan - ända sedan det hastigt byggdes en sommar för fyra år sedan då vi hade behov av många sittplaster - men jag tror att det är först nu som jag på riktigt uppskattar det. Bordet rymmer galant 16 personer, och även om de tillfällen då vi är så pass många sist och slutligen är rätt få, så är det ändå helt okej att man kan om man vill.

En rejäl pjäs är det minsann, gedigen och bastant och ett riktigt hantverk hemgjort av gamla golvplankor och i samarbete över generationerna. 

Den generösa sommar som pågår just nu inbjuder förstås till måltid efter annan här, med familj och vänner, långväga gäster och de som annars bara kikar förbi. Väldigt bra så, tycker jag.

Hemmagjord rabarbersaft

Något särskilt avancerad i mina husmorsförmågor är jag knappast, men ibland lyckas jag till och med överraska mig själv - som i dag när jag för första gången någonsin kokade rabarbersaft. 

Vi som inte ens har egna rabarber, har istället något mycket bättre - snälla och givmilda grannar. 

Jag googlade faktiskt recept när jag, i detta hav av rabarber, landade i köket. Rabarber, vatten och socker sa de flesta, så jag kom lika fort fram till att rabarbersaft högst sannolikt kan kokas på känsla. Förvånansvärt gott blev det och användning för den gamla glöggflaskan som jag inte har haft hjärta att göra mig av med fick jag också.

Rabarber. Kanske dags att se till att skaffa egen.

På morsdagen

Det kan mycket väl vara så att jag i år fick de bästa av morsdagspresenter; vackert skapat av barnahand i kombination med stort fönstertvättsprojekt som jag helt och hållet slipper delta i.

Tiopoängare, minst sagt!

Pysslat egna morsdagskort har vi förstås också gjort. Lagom lätt och smidigt med färdigt stansade hjärtan svarvade vi ihop ljusrosa blomsterkvistar. Storebror, som allt som oftast är generös med superlativen, tyckte att de nog var de bästa vi någonsin gjort.

Kanske det, allt är ju relativt. Solen sken i alla fall på oss hela dagen lång, och vi får inleda en ny vecka med en varm känsla i kroppen. 

Experimentera mera

I påskens otaliga chokladägg brukar det ju följa med en liten leksak i en liten plastburk, och jag antar att de flesta hushåll har en hel drös av dessa små plastburkar hemma nu efter helgen. Låt mig då tipsa om ett riktigt roligt experiment att göra - där allt du behöver är en sån liten äggburk, bakpulver och vatten.

Vad vi kan göra? En bomb. 

Nu låter det ju väldigt radikalt, vilket det på inga sätt är - däremot väldigt spännande och bra för att på ett väldigt enkelt sätt upptäcka gasen koldioxid. 

Två teskedar bakpulver i, lite vatten på, snabbt som ögat fast med locket, skaka, ner med burken på marken och invänta smällen. Burken kommer att flyga uppåt, så det är bra att ta ett par steg tillbaka och vara beredd. Kul är det, rentav hoppajämfotaroligt om du frågar våra barn. 

Det som händer när bakpulver och vatten blandas är att det bildas koldioxid. Normalt sett så märker vi inte av att gasen koldioxid faktiskt finns överallt i luften runtomkring oss, eftersom den varken syns, luktar eller smakar. Ändå är det en av de gaser som påverkar vårt klimat och tack vare det här experimentet kommer vi att bli varse att den verkligen finns. Koldioxid tar stor plats, vilket gör att trycket i burken stiger och locket lossnar med en knall när övertrycket alltså blir större än kraften som håller fast det. I princip kan man tala om rörelseenergi i samband med det här experimentet också, men det har jag inte gjort med vår sexåring. 

Kanske nästa påsk. 

Med pennan i högsta hugg och tungan rätt i mun

Den här påskteckningen ska gamla momma få, säger han med stolt röst. Men mamma, har vi så stora kuvert? 

Och visst kan jag hålla med att hon är helt rätt mottagare för hans rara påskhare. Hos gamla momma vet vi ju att den dessutom hamnar på paradplats evighetslänge, och sånt gillar man ju när man är sex bast och har skapat något snyggt.

Idé och modell har jag fått mig given, och sånt är ju väldigt skönt - att inte behöva uppfinna varje hjul. För det ska ju inte vara så invecklat, att få tillsammanstid över en teckning.

Lillasyster var också med, även om hennes teknik var helt annorlunda än storebrors. Och visst kommer också hennes hare att hamna på paradplats under långa tider.

 Årets första påskpyssel alltså - hur många som återstår får vi se.

Ny header

Jag gjorde ju en ny header för ett tag sedan, och visst var det väl dags för ett nytt utseende på bloggen. På den förra var både lillasyster och storebror riktigt pyttesmå, och man vill ju gärna att den första vyn som möter är sanningsenlig. Svartvitt med ljuv rosa den här gången, och jag känner mig ovanligt nöjd och tillfreds med lite förändring här inne. 

För första gången någonsin gjorde jag headern online istället för i mitt vanliga bildredigeringsprogram. Den är gjord i Canva, en ganska ny favorit både privat och på jobbet, som i princip gjorde arbetet åt mig -  och sånt är ju tacksamt då man är en sån som agerar på impuls och gärna vill se resultat snabbt.

Jag använde mig delvis av en av de färdiga designmallarna som finns i programmet, och testade mig sedan fram till hur jag ville ha namnet på bloggen. Man vill ju gärna se flera alternativ innan man vet vad som tilltalar mest och vad man faktiskt vill ha, och då är Canva en guldgruva kan jag tycka. Himla enkelt att komma igång, smidigt att justera och inget som krånglar till det.

Så yay, en ny header. Ganska kul att förnya sig, ändå. Hoppas att du också gillar den!

Silverbad

Mitt i min sorteringsiver inför lördagens loppis här hemmavid, så hittade jag ett gammalt Kalevala-halsband som har varit på villovägar. Missfärgat var det - silver mörknar ju som bekant med tiden - så jag kan samtidigt passa på att tipsa om bakpulvermetoden när det kommer till rengöring av just silver. Det fanns en tid då jag testade allt från ketchup till tandkräm, och putsade silverskedar tills fingrarna värkte, så onekligen är det ju tur att man blir klokare med åren.

För det är faktiskt så, att en liten stund i ett bad med aluminuimfolie, bakpulver och hett vatten är allt som behövs. Enkelt, snabbt och kemikaliefritt med saker som man har hemma. Jag inser förstås i skrivande stund att det är väldigt orutinerat att inte bjuda på någon före-bild, men mörknat silver kanske man kan föreställa sig. Efter-bilden ser hursomhelst ut så här:

När jag "putsar" silver så brukar jag täcka botten i en glas- eller porslinsskål med aluminiumfolie, strö på bakpulver och sedan lägga på mitt silver. Innan jag häller hett vatten över så brukar jag strö på ytterligare bakpulver, det blir väl ett par rejäla teskedar totalt. Jag brukar använda hett vatten, och sedan låter jag det stå tills vattnet har svalnat. Det bubblar ganska ordentligt när bakpulver, karbonat, förenas med vatten, vilket förstås roar ungarna samtidigt. 

Och sedan är det bara att diska, fascineras av kemins värld och njuta av silvrigt silver igen. 

Farsdagskort

Det går i perioder, det organiserade pysslandet kring vårt köksbord. Därför var det extra roligt att  sexåringen tog initiativ till ett litet uppsving, då han skapade egna kort till morfar och farfar inför farsdagen.

Väldigt tjusiga i sin enkelhet, kan jag tycka. För nog ser du väl vem det föreställer?

Sportlovspyssel

Förra helgen, som troligtvis erbjöd de vackraste vinterdagarna det här året, inledde vi vårt sportlov med en sjuk minsting i huset och missade således allt det vackra. Och rent vädermässigt avlöstes helgens perfekta sportlovsväder med det motsatta nu i veckan. Blött, grått och trist. 

Så vi gräver i våra lådor och sätter oss tillsammans. Snart fyller både det ena och det andra pysslet vårt köksbord.

Tillsammans.

Knappast så idylliskt som man kommer att minnas det - i stunden kivas det minsann om både det ena och det andra - men gemensamt och roligt ändå.

Och ivrigt förstås. Familjens yngsta hamnar till och med i duschen ett varv när ivern blir lite för stor och jag, jag bara blundar för oredan som uppstår.

För egentligen tycker jag ju att det blir alldeles för sällan. Inte oredan, den infinner sig mest jämt, men knåpet och kreativiteten. Och kanske allra mest samtalet under tiden.

Numera har vi överlag lite olika krav och önskemål på pyssel, min son och jag. Fast i dag hittade vi ganska trevliga kompromisser, och till och med spindelnätet på bilden tyckte jag var en rolig grej. Bra för finmotoriken också, men värre för trollsländan som fastnade i spindelns nät...

Sedan är det ju alltid trevligt när ens femåring får lite flow och fortsätter skapandet när både mor och lillasyster sedan länge anser sig färdiga. Bara en sån sak.

Morsdagssöndag

Sommarvärmen och livet utomhus stal lite av showen då det började bli dags att pyssla morsdagskort i år, så jag föreslog ett riktigt enkelt ett med små hjärtan som ett knippe ballonger på framsidan och ett fotografi på baksidan. 

Barnvänligt och snabbt, precis så som det då och då behöver vara när man pysslar med någon liten. Vår minsta var dessutom måttligt road under tiden storebror (och inte hon!) världsvant skötte sax och lim, så desto större orsak att hålla det enkelt.  

För du är för liiiten sa fyraåringen lillgammalt när hon klagade och jag försöker leta i mitt minne när månne han inte längre var för liten för förtroende i pysselstunder. Gissar att lillasyster närmar sig med stormsteg.

Utöver kort så fick både mormor och farmor varsitt armband av våra små, och jag tror nog att de uppskattades av sina nya ägare.

Själv blev jag förstås också uppvaktad med kramar och fina presenter i morse, och hur många gånger storebror än har försökt att avslöja sin present (hemligheter är inte det lättaste då man är fyra) så har jag varje gång lyckats med konststycket att inte höra. Så visst blev tygkassen med både text och bilder gjorda av den unge konstnären själv en riktigt fin överraskning.  

För dina böcker mamma sa han, medan jag fick känna mig en smula rörd redan innan morgonkaffet.

Så jo. En riktigt fin dag, på så många sätt.

I blomrabatten

Fina pysselstunder behöver som bekant inte alls vara särskilt krångliga för att vara extremt uppskattade av ett barn. Att måla på en gaffel och göra blomtryck är till exempel oerhört muntert, så här en mulen tisdag förmiddag.

Några katter och en zebra till och rabatten blev komplett.

Mamma, vad kommer efter julen?

Vi har haft lite sjukstuga här på backen över helgen, och även om den drabbade lillkillen inte visar ett enda tecken på att ha varit i lindrigt oskick nu längre så håller vi oss såklart hemmavid utan större planer ännu ett tag. Och när man har heldagar hemma så brukar det lätt leda till diverse idéer - hos mig förstås, men kanske ändå allra, allra mest hos den mer pysselivriga av oss. Sonen. 

Mamma, vad kommer efter julen? frågade han i morse och jag kände mig osäker på vad han syftade på. Påsken, mamma! Såklart! Sedan upplystes jag om att det börjar bli dags att påskpyssla, varpå vi diskuterade vad han minns från  påsken i fjol och när lillasyster kom till världen och andra viktiga tankar som poppar upp i fyraåringars huvuden.

Dagens pyssel då? Ibland behövs det inte så mycket för att ändå göra ganska mycket.

Så, vi gjorde en repris på det här pysslet. Att göra en påskhare av en strumpa var förstås precis lika enkelt som att göra en snögubbe, och den här gången valde vi att fylla ett par barnstrumpor med ris. Storebror tyckte att det var oerhört muntert när jag avslöjade att det egentligen var lillasysters strumpor vi använde, eftersom han har växt ur dem för länge sedan...

 

Resultatet blev riktigt sött, tycker jag. Med lite grön tusch och märkliga ögon och till största delen gjorda av barnahand.

Jag hjärta dig

Men, vad händer vid vårt köksbord?

Massproduktion av små pappershjärtan?

Jo. 

I dag hann jag nätt och jämnt städa undan frukosten innan den unge herrn berättade att han minsann visste vad alla hjärtans dag är. Jahaa, sa jag och fick en beskrivande förklaring om kärlek och sånt. Och därefter, massproduktion av små pappershjärtan.

Med hjärtan kan man montera ihop nästan vilka trevliga kort som helst, så med gemensamma krafter blev det både björnar och hundar. Vi hade en liten dispyt om vilken färg björnar egentligen har, eller ja - färgen var vi ense om, men för mig duger det bra med ljusare beige när man inte råkar hitta den rätta nyansen av brunt. För min medpysslare däremot var den självklara lösningen såklart tusch - och visst gav jag mig, brunbjörn är mycket sötare än beigebjörn.  

Sedan hittade vi ett rödbrunt papper, så när jag var nöjd och klar flödade inspirationen fortfarande för den yngre. Han fortsatte med andra ord med några hundar till, alldeles på egen hand.

Jag får väl konstatera att jag börjar bli allt mer överflödig i skapandeprocesserna. Städprocessen efteråt däremot, där är jag varmt välkommen med.

Pysslat födelsedagskort och medföljande tankar

Att vara rätt så dagledig och inte arbeta fullt ut har sina fördelar, till exempel när man i lugn och ro mitt i veckan hinner ta sig tid att pyssla ett födelsedagskort till en liten tjej som har födelsedag i dag. Barnens kusin och vårt fina, fina gudbarn - som nu har varit med oss ett helt år. Tolv månader och fyra årstider, fast hon nyss kom hon också.

Och plötsligt blir det så påtagligt. 

Vi är faktiskt där rätt så snart vi också. Några ynka månader till, och så blir det vår tur att ordna ett första födelsedagskalas för lillasyster. Och fortfarande har jag svårt att greppa det - att tiden har gått så snabbt och att det inte är någon hjälplös liten pyttebebis vi hänger med om dagarna längre. Tvärtom, hon har blivit en ganska företagsam tjej, som har något på gång mest hela tiden. Storebror frågade till och med häromdagen om hon fortfarande är en bebis, eller om hon börjar bli ett barn nu.

För jo. Tiden rullar obarmhärtigt på.

Men det är ju kul med kalas.

Ny, unik designskål

Så där lagom lillgammalt konstaterade sonen häromdagen att mamma, nu är det nog längesedan vi har pysslat tillsammans - kaaan vi inte göra det nån gång?

Och jo, hjärtat, klart vi kan det.

Jag föreslog att vi kanske kunde ha sorterat ur ett par färger att använda till den här skålen av plastpärlor, men den blicken som jag fick då var inte nådig - så då körde vi all in med precis hela färgpaletten istället.

Så.

Precis som så många gånger förr kan vi väl konstatera att det är processen snarare än produkten som är riktigt värdefull.  Även om detta grälla nog är så vackert i sonens ögon att vi minsann aaalltid ska ha den som godisskål framöver.

För det mesta tycker jag väldigt mycket om att pyssla, och med tiden har jag också lärt mig att göra avkall på mina egna visioner där i skapandet. För det blir ju lätt så här väldigt kreativt - eller ja, hur-det-nu-råkar-bli - när man pysslar med barn, och så ska det vara. Fina stunder av tillsammans är det oberoende, och hos oss brukar det bli som bäst och mest minnesvärt när den yngre känner att han är med och styr upp.

Som när herrn kläcker ur sig mamma vet du, nu samarbetar vi, då går det bra när vi sitter där tätt intill varandra och plockar pärlor i den djupa tallriken.

För jo, visst är vi där nu, när det mesta man säger - både på gott och ont - dyker upp som ett eko förr eller senare. Och, när man plötsligt och oväntat hör sina egna ord på det sättet går det förstås inte att låta bli att skratta. Samtidigt som det är svårt att greppa hur det lilla barnet plötsligt är stort nog att sitta och filosofera om samarbetets betydelse...

På tal om pysselsessioner som stunder jag kan leva länge på.

En enkel snögubbe av en inte allt för gammal strumpa

Då gräsmattan fortfarande växer grönare än någonsin utanför, så får vi väl se till att skapa lite snö inomhus istället. Eller ja, en snögubbe åtminstone.

För att pyssla en snögubbe behöver man en strumpa. En som har tappat sin vän, kanske - eller så tar man ett splitternytt par och fixar herr och fru Snögubbe. Klipp sedan strumpan mitt itu och knyt ihop hälen på avigsidan.

Sedan är det bara att vända tillbaka till rätsidan och ösa strumpan full med risgryn. Om det som hos oss är en fyraåring som sköter ösandet tillkommer bonusen är att man får golvet dammsugit i samma veva. 

 Forma till ett huvud och knyt.

Den andra halvan av strumpan rullas upp som en luva, och så är det bara att pynta gubben med vad man nu råkar ha hemma. Vår fick knappar och ögon av möbeltassar, halsduk av vanligt filttyg och så en bling-bling-näsa.