tisdag 12 februari 2019

Sårad

- Neeej, mamma, inte ett grönt plåster, ylar hon. Sårad rentav, för hur man ens kan tänka sig ett grönt plåster istället för ett rött är väl närmast en illgärning i det här lilla barnets bok. 

- Jo, du. Grönt eller noll, svarar jag. Inte irriterat, men nästan. 

Och då händer en sådan sak, som föräldrar som en ynnest då och då får ta del av. Den där lilla stunden då språkinlärningen sker, då barnet uppfattar och tar in. Så hon stannar upp som om hon överväger sina alternativ, tittar på mig och säger:

- Okej, noll. Men vad betyder noll?



Det blev ett grönt.

söndag 10 februari 2019

Att ha upplevt Mark Levengood

Det är onekligen en ganska spännande erfarenhet, att se Mark Levengood live. Dels visste jag knappt vad jag borde förvänta mig, och dels så hade det inte spelat något som helst roll, eftersom jag fortfarande knappt kan sätta namn på vad jag fick. En pricksäker komiker är han, med fingertoppskänsla, allvarsamhet och vass samtidsanalys, i en trollbindande kombination som gjorde kvällen till en alldeles unik upplevelse. 

Glad är jag, att jag for. 



Och bra såg jag också.

lördag 9 februari 2019

Vinterdagar

Knappast är det av nöden att blogga om det uppenbara - men ändå. Vilken vinter vi har! 

Jag försöker dra mig till minnes när vi senast har haft så här rikliga snömängder, men lyckas inte riktigt. Den senaste tiden känns dagar då det inte har ramlat stora handskar av snö från himlen väldigt lätträknade, och då man trott att det inte kan komma mer så kommer det ändå mera, i mängder.


Våra lampstolpar sticker numera bara upp litegrann ur det hav av snö, som ligger som ett extratjockt täcke över gräsmattan. Snömassor, som inbjuder till lek där kreativitet och samarbete får flöda. 

Små, små guldkorn av stunder är det, då ens barn sida vid sida förnöjsamt bygger tillsammans. Ense. 

måndag 4 februari 2019

Massor med namn

Mamma, har vi någon molfal? undrar hon med stort allvar, i baksäket på hemvägen från dagis. Vad menar du, hjärtat? Det är ju moffa som är morfar, säger jag. Undrande kan tilläggas, för det var en otippad fråga, även för den mest rutinerade av frågeställare som ju en treåring är. 

Fast frågar man inget får man inget veta, för just den här funderingen var tydligen helt befogad, för... 

Va, är det på riktigt samma?! Men han heter ju Ulf. Åååh, vad många namn han har.



Jodå. Inte är det lätt inte. Lätt är det däremot att hänga i nätet nuförtiden. Äldre blir hon, helt klart. 

torsdag 17 januari 2019

Att fylla år, eller inte

Men mamma, varför är jag såå liten?! utbrister hon. Vaaarför?

Vi är egentligen lite oense, hon och jag. Jag fyller år och hon har svårt att acceptera att det inte är hon, och då blir det bevisligen ganska jobbigt att fira sin mamma. Fast fira och fira - det är alldeles tydligt något som skaver i henne även om vi på inga sätt firar.

Jag vill vara stor, fortsätter hon. Varför är jag inte stor?

Hur stor vill du vara då, hjärtat? frågar jag och hon håller armen så högt upp som hon bara når. Okej, vännen, men hur många år? fiskar jag vidare.

Fyla.

Fyra år borde hon alltså vara, för att anse sig själv stor nog. Och det där är förstås intressant, att i barnavärld så blir man stor efter att man har fyllt sitt nästa levnadsår.

Den här bilden är således från förra gången hon blev stor.


Att livet både är förunderligt och föränderligt är glasklart. Såklart. Nu sover hon som inte fyller fyra i dag, och i morgon slipper vi förhoppningsvis tampas med födelsedagars vara eller inte vara.

fredag 11 januari 2019

Att bara vara

Medan hårda vindar viner i knutarna, så passar jag på att kika på några promenadbilder från lite mera stillsamma väderförhållanden häromdagen.



Det är fredag, igen. 

Att livet rusar, det börjar jag bli nästan skrämmande medveten om. Jag närmar mig ytterligare en födelsedag, och får nästan räkna för att hålla reda på åren som har fyllts på som pärlor i ett halsband. Ett efter annat.


Men i insikten om tidens mäktiga hastighet, är det en ynnest att då och då också kunna stanna upp. Blicka ut över vintervitt hav och bara vara för en stund. Att pausa. Känna stunden och fylla lungorna med den alldeles särskilda luft som finns i mitt Harrström.

Även om just den stunden knappast infinner sig denna stormiga afton. 

tisdag 8 januari 2019

På isen

Va, ska man glida?! säger hon medan hon med små, små steg - stolt och ivrigt - promenerar runt på isen med sina skridskor. Ja, älskling, försök att glida fram, svarar jag. 

Men hon är nöjd, även om hon inte glider. Hon går med sina steg - mamma, pappa, titta jag kan! - och hon känner att hon lyckas.



Och det är väl det som räknas, tänker jag. Tids nog lär hon susa fram, hon också.

måndag 7 januari 2019

Måndagsblomma

Den här vasen köpte jag i höstas, så minsann har den fått vänta ett par månader på sin första bukett. Men, den som väntar på något gott... 




Första arbetsdagen efter två veckors julledighet, kändes det helt rätt att vika in och plocka med sig årets första tulpaner. Krispigt lila tillsammans med de vackraste av vackra eukalyptuskvistar pryder de vårt vardagsrum denna årets andra vecka. 

Lite blomster gör gott åt själen. 

lördag 5 januari 2019

Att plocka undan julen

Precis på samma sätt som jag plockar fram julen i vårt hem, så städar jag också bort den. Lite i taget, så där så att det varken känns jobbigt eller helt påtagligt.




Julgranen har vi förstås fortfarande, den skymtar lite där i hörnet som du ser. Och julblomman och stjärnorna i fönstren, men tomtarna har fått krypa ner i sina lådor, liksom jullöparna på borden och mina vackra keramiknissar som jag älskar så mycket. Tomtarnas tid är över för denna gång, helt enkelt. 

På bänken och köksbordet har jag istället rullat ut de av mormors vävda löpare som brukar få komma fram på den här sidan om året. I färger som ger löften om vår och ljus passar de bra just den här årstiden, tycker jag.






Och som vanligt så är jag inte ensam om att dona på här hemma - vår lilla förbereder för tårtkalas minsann. Inte blir det tråkigt, inte.

fredag 4 januari 2019

Pusselstund

Vi bygger pussel, min lilla och jag. Det går bra, och jag tänker att hon plötsligt har blivit så väldigt stor och förståndig. Bilderna på lådan är små, men hon verkar ha stenkoll ändå.

Samtalet flödar och tankarna är djupa, på ett sätt som de bara kan vara i en liten som sätter ord på allt sånt som hon möter i sin upptäckt med omvärlden. Förvånansvärt tålmodig är hon också - hinner jag flyktigt tänka, då hon sekunden efter plötsligt rusar in i badrummet för att faktiskt hitta ett bättre mönster att följa.


Jodå. 

Fast med eller utan handduksmönster - vi hade helt klart en fin stund tillsammans, så här på slutrakan av jullovet.