måndag 20 augusti 2018

Kalaskaka

Någon gång ska väl vara den första, tänkte jag, och bestämde mig för att pavlova var kakan på kalasbordet den här gången. Hur svårt kan det va, liksom.

Nå, svårt var det förstås inte. Speciellt inte efter att jag fick kläm på marängbottnarnas lagomtid inne i ugnen. Lite svinn får man kanske räkna med då man bakar något för första gången, och det var ju en del glada typer här i huset som fick äta upp den första misslyckade, om vi säger så. Men, jag tog lärdom av mina misstag, och sen blev det faktiskt riktigt bra.




Pavlova 

Marängbotten
4 äggvitor
2,5 dl socker
1 tsk vitvinsvinäger
1 msk vaniljsocker
1 msk majsstärkelse

Jag gjorde två satser för att kunna bygga lite på höjden. Marängsmeten formades till runda plättar på ett bakplåtspapper på en plåt och därefter in i ugnen. Min ugn levererade då jag startade med 125 grader i 30 minuter och sedan sänkte till 100 grader i ytterligare 30 minuter. Efter det lät jag marängen vila kvar i avstängd ugn ytterligare en stund. 

Lemoncurd, vispad grädde och bär i massor därtill och en riktig smällkaramell till tårta var redo att serveras.




Och visst blev det en helt okej kaka. På en riktigt tjusig bricka stod den också. 

söndag 19 augusti 2018

Att fira sin förstfödda

Han fyller egentligen i morgon, och visst är han mycket väl medveten om att vi i dag firar en dag för fort - men vad gör väl det när det vankas kalas. I dag är det spänning i luften. Och ballonger.




Tid är så relativ. Sju år har det gått, sedan vi fick en liten att kalla vår egen. Sju år, som känns som en evighet och en blinkning, på en och samma gång. Han har ju varit en del av mig så väldigt länge, samtidigt som han nyss kom. Det är en underlig känsla. Magisk och märklig.

Nu är han skolelev. Stor nog att anförtro både det ena och det andra uppdraget. Stor nog att fundera på viktiga frågor och känna alla möjliga - och omöjliga - känslor. Men ändå, fortfarande min lilla pojke.

Min stora, lilla pojke. Må du få det bästa år som en sjuåring kan tänkas få.

onsdag 15 augusti 2018

Men vem bor där då?

Lillasyster funderar på en av sina kompisar i bilen på väg till dagis. Hon saknar honom, men han har inte varit hemma den här veckan säger hon. Hon pratar om dagis förstås, så jag förklarar. Ingen bor på dagis, hjärtat. Alla åker hem till natten, säger jag. 

, svarar hon. Tvärsäkert. Nä, mamma, så är det INTE.




Så vi lämnar det där, och jag gör mitt bästa för att skänka hennes envishet en positiv tanke om goda framtida egenskaper. 

Bilden då? Egentligen har den väl inget alls med inlägget att göra, annat än att också den andas envishet. Jodå, ska det va så ska det va, som man brukar säga.

söndag 12 augusti 2018

Att fånga dagen

För visst var det väl det vi gjorde, när vi direkt efter frukost klädde oss varmare än på flera månader och packade ner flytvästarna i morse. Lillasyster tog till och med på sig en mössa, vilket kändes lika främmande som nödvändigt denna halvkyliga morgon.




Och så for vi.




Träffade på en bekant familj, som för det mesta rör sig i samma vatten som vi gör. Att se dessa svanungar bli allt större är en ganska magisk upplevelse i sig. Naturens vidunderlighet.




Och sen satt vi under varsin filt. Blev medvetna om höst som knackar på och en lillasyster med fartiver som ylade hårdare, pappa, hårdare.

Mycket mer än så behövs nog inte, för att fånga en söndag på bästa sätt.

fredag 10 augusti 2018

Den man är och det man gör

Jag tycker inte om dig, mamma fräser hon ilsket när hon inte får öppna förpackningen till en ny tandborste som hon hittat i badrumslådan.

Fast sen tystnar hon. Stannar upp och ändrar sig. Jag tycker nog om dig, men du är busig nu, säger hon sedan eftertänksamt.

Och det känns ju ändå rätt fint. På något sätt kanske budet att det är skillnad på person och handling också har nått den lilla treåringen.




Jag älskar dig, men inte alltid vad du gör. En mening som tål att upprepas.


onsdag 8 augusti 2018

Skogens godsaker

Rätt så mallig får jag väl ändå lov att kalla honom, vår blivande sjuåring, när han stegade in med tio liter färdigrensade blåbär i sina händer. Det är andra året redan, som han och morfadern på tumanhand beger sig till skogs och kommer hem med varsitt ämbar. Och jag kan bara undra om jag någonsin ens har plockat så mycket själv.




Fast dum är han ju inte. Mamma, vad kostar det att köpa så här mycket? Du kan säkert ana hur det hela slutade, men det kanske inte var det som var huvudpoängen i dessa rader.

tisdag 7 augusti 2018

Att återgå till vardag

Ett sommarlov består av många dagar och speciellt för en liten är det evighetslångt, det är jag säker på. Vi har vaknat och somnat och fyllt två månader med tillsammanstid, och det börjar märkas. Fick jag en slant för varje mamma som sägs vore jag onekligen väldigt rik.

I morse kom dagen då vi återgick till någon slags vardag, både hon och jag. Och hon har ju längtat. Förberett för dagisstart med spänning och bar ryggsäcken stolt ut till bilen. Sjöng om dagis på ditvägen. Log det största av leenden.

Fast på väg in blandades all iver upp med något annat. Mamma, jag är blyg sa hon och spände sina nävar runt mitt ben. De planerade kramarna uteblev, fast det blev heller inga tårar, så jag kunde inte annat än pusta ut och lämna den välbekanta byggnaden och den inbjudande gården med lätta steg ändå. Mjukstarta på jobbet, med lätt sinne och en känsla av att det kommer att gå bra, den här gången också.




Och det gjorde det ju. Det var en lycklig flicka jag hämtade på eftermiddagen - en som redan ser fram emot morgondagen.

måndag 6 augusti 2018

Det vädrar

Mamma, det regnar ute säger hon och studsar runt med lika stor iver som vanligt. 

Nå, regn och regn. Det droppar en smula, fast det som kännetecknar vädret i dag är snarare blåsten. Den viner i knutarna, och ger löften om att denna dag med gott samvete kan tillägnas inomhussysslor.

Så vi har gett oss på tvättberget. Lagat mat i ugnen. Låtit dammsugaren jobba.




Och jag, jag njuter äntligen av kaffekoppen igen. Svalare temperaturer både ute och inne gör sånt med en sån som jag.

söndag 5 augusti 2018

Något av det bästa i trädgården

Inte nog med att de är obeskrivligt vackra då de blommar i sina skira ljusrosa och vita nyanser - denna heta och torra sommar till trots så levererar våra körsbärsträd rekordmycket bär också. Det ena surt och det andra ännu surare, men sånt kan väl ändå anses som detaljer då man får stoppa egna körsbär i munnen.




Våra båda träd är ännu små med bara några få år på nacken och kanske var det därför som de, efter årets midsommarstorm, stod mera vågrätt än vad som kan kallas lämpligt. Numera stöttar vi således försiktigt upp dem med ett par gamla höstörar istället, i sann återbruksanda.




Det gäller att taga vad man hava, och helt tokigt blev det väl inte, kan jag tycka. Även om jag något ledsamt får konstatera att just dessa rara, röda tyvärr är ytterligare en vitaminkälla ur växtriket som jag inte riktigt tål att äta. Det börjar stickas onödigt mycket i hals och öron, av alla ställen, så jag får väl snällt nöja mig med att bjuda på bären.




Och det får väl lov att vara helt okej det också.

torsdag 2 augusti 2018

Ännu en båtutflykt

I går var jag ute på min fjärde båttur på lika många dagar, och medan solen blänkte och vattnet glittrade kunde jag inte låta bli att tänka, att jag nog håller på att bli biten, jag också. När väderförhållandena är de rätta och ungarna sitter still så känns det gott. 




I går var vi längre än jag varit förut, barnen badade i ljummet vatten och treåringen som på hemresan började bli sömntung satt i min famn - på ett sätt som jag på inga sätt är van med - nästan hela färden hem. Storebror, som redan har hunnit med lika många turer som sin far, börjar få kläm på allt möjligt, vilket ger helt nya känslor i mig. Ungarna kommer ju faktiskt att växa upp med båt. Sjövana. Tänk att man kan hitta nya saker som känns så rätt också i vuxen ålder.