Rosa maj

När april övergår till maj är det rosa nyanser i kvällssol som fyller vårt vardagsrum.

Det enklaste av sätt att förnya ett helt rum är som bekant att byta kuddfodral, och de här rosa som skymtar i bakgrunden har väntat på att komma i användning ända sedan i höstas när jag köpte dem. Då kändes de allt annat än lockande, men när sommaren står för dörren är känslan såklart en annan.

Valborg och första maj firas naturligtvis också med mina favoriter eukalyptus och några ljuvt rosa nejlikor på bordet.

En glad melon i ballongformat på det och vår lediga söndag mitt i veckan känns alldeles lagom piffig. Glad första maj, alla!

Att plocka undan julen

Precis på samma sätt som jag plockar fram julen i vårt hem, så städar jag också bort den. Lite i taget, så där så att det varken känns jobbigt eller helt påtagligt.

Julgranen har vi förstås fortfarande, den skymtar lite där i hörnet som du ser. Och julblomman och stjärnorna i fönstren, men tomtarna har fått krypa ner i sina lådor, liksom jullöparna på borden och mina vackra keramiknissar som jag älskar så mycket. Tomtarnas tid är över för denna gång, helt enkelt. 

På bänken och köksbordet har jag istället rullat ut de av mormors vävda löpare som brukar få komma fram på den här sidan om året. I färger som ger löften om vår och ljus passar de bra just den här årstiden, tycker jag.

Och som vanligt så är jag inte ensam om att dona på här hemma - vår lilla förbereder för tårtkalas minsann. Inte blir det tråkigt, inte.

Att vara hemma i dagsljus

Det är mörkt om kvällarna nu. 

Och morgnarna - nä, mamma, det är natten än påstår lillasyster då det är dags att börja dagen, fem gånger per vecka. Tidigt i morse var det förstås ombytta roller, och jag som försökte mig på en motsvarande nä, vännen, somna om - det är fortfarande natt. Vis av erfarenhet har hon förstås vardag efter annan lärt sig att svaret på den kommentaren är nekande, så med ett fnys lät hon förstå att hon minsann var hungrig.

Jodå.

Fast vår lördag är både behaglig och välbehövlig. Vi är hemma, alla tillsammans. Några nya tavlor har kommit upp nere i tv-rummet i källaren och tvättmaskinen snurrar.

Och barnen leker i solen. För nu skiner den och bjuder ett dagsljus som är alldeles makalöst vackert. 

Möblera om i vardagsrummet

Ibland så förvånar man onekligen till och med sig själv - annat kan jag knappast säga om dagen, då jag helt plötsligt fick för mig att möblera om i vardagsrummet.

Vi har haft sofforna vända mot varandra i alla sju år som vi har bott här hemma. Egentligen så har jag inte ens tänkt att man skulle kunna ha dem på något annat sätt, eftersom vi har öppen planlösning med så pass få väggar att ställa dem vid.

Ända tills jag överrumplade mig själv med en chansning och vände upp och ner på rummet. 

Vitrinskåpet med allt vårt gamla arabiaporslin bytte vägg med teven och ena soffan fick ny placering. Och jag känner mig överraskande nöjd. Tydligen kan man ha det så här också. 

Att julgranens givna plats dessutom slog mig säger i övrigt något om tidens föränderlighet. Var det inte alldeles nyss sommarhetta?

Höstlovsstunder

Att det är värdefullt att då och då ta sig tumisstunder med sitt barn håller säkert de flesta med om. I dag var det storebrors tur att hänga med pappa, och de for redan i förmiddags, mina båda favoritkillar. Målet för dagen var bio, men lunchbuffén på restaurangen Spices slår högt om du frågar vår son, så det gäller ju att planera så man hinner med allt. 

 

Och det är så häftigt att ganska genast konstatera, att vi fick ju en alldeles speciell dag lillasyster och jag också, fast på hemmaplan. Nu är hon tre och ett halvt och det lilla, lilla barnet håller på att, för att använda hennes egna ord, bli stor. 

Hon är egentligen ganska okomplicerad - glad, bestämd och ivrig. Minst i familjen, men väldigt orubblig i sin övertygelse att hon är stor nu. Hon som kan allt, vill allt och vars upptäckarglädje inte går att ta miste på. Hon som säger mamma, jag äckal dig när hon menar älskar, som lovar att lyda sin mamma i många, många år och som lik sin mor tycker att dessa röda nejlikor är himla tjusiga.

Hon - vår lilla tjej. Livet i en småbarnsfamilj känns för det mesta rätt så... livat. Och så ska det förstås vara, men minsann är det också bra för själen att för en stund landa i det lugn som ensamtid bjuder. Förtroliga samtal, trerätters i sandlådan och tid att pärla en och annan pärlplatta full. 

 

Tillsammansdagar

God morgon fredag! Veckoslut på inkommande och för vår del väntar en extra rolig helg, eftersom vi får gäster i dagarna tre. Barnen är taggade till tusen över att få lekkompisar inneboende, och jag tycker förstås att det är lika kul som vanligt att umgås med släktingar som är lika mycket vänner.

Rummet har ni förstås sett massvis med gånger förr, men jag passade ändå på att knäppa ett par bilder i kvällssolen då jag drog ut bordet. Och för första gången slår det mig att vi äntligen har en taklampa som är lampa nog också med bordet i maxlängd. 

Hur den kom till har jag skrivit om här och den är mig förstås alldeles speciellt kär i dag och alla dagar. 

Nu får vi bara invänta gästerna. Undvika att riva huset i väntan, och sånt.

Lekvänligt

Med stora ögon tittade hon fascinerat på, när jag i samma andetag som jag fick för mig att möblera om i hennes rum också skred till verket. Sällan är det så enkelt att agera på sina impulser, som i ett barnrum med mindre och inte så tunga möbler. 

Mycket rosa, förstås. Det blir ju lätt så när man gillar rosa själv.

Och visst är det något alldeles speciellt över ett nymöblerat rum som plötsligt inbjuder till nya lekmöjligheter. Jag hittade också en gammal rulle med svartatavlan-plast, vilket i en handvändning skapade ett café snarare än ett leksakskök. 

Ett café där det mest serveras korvsoppa och pussar enligt lillasyster själv, men eftersom pussarna var gratis så hamnade de inte på prislistan.

Sängöverkastet som gamlamomma har gjort är så kärt att jag nästan inte vågar använda det, men det gör vi ändå. Ibland.

Så där, på ett ungefär, ser det ut inne hos lillasyster just nu. Hon börjar ju äntligen komma i den åldern då hon faktiskt leker små stunder, och jag tjuvlyssnar fascinerat medan hon pratar för sig själv vid spisen eller över ett pussel.

Var ålder har onekligen sin charm. Tålamodsprövande sådan för det mesta, men ändå.

Om blomprakt och sommarlovsdagar

Helt klart var det alldeles för länge sedan bordet i vardagsrummet har prytts med någon vackert spretig fredagsbukett. Visserligen är det inte fredag i dag, men när det är semester kanske det inte spelar någon större roll, kan jag tycka.

Så, fredagsbuketten på en måndag - på sämre sätt kan man definitivt inleda sin vecka.

Nya perspektiv

Ett ganska kännspakt surrande har den, min brors drönare. För bara några dagar sedan ljöd surret över vår backe, då han i kvällssolen överraskade med att ta några bilder av vår gård. Häftigt, eller hur? Bilderna har oerhört bra kvalitet, och jag ser framemot dagen då vår gård är så pass klar att vi också plockar in en på väggen i en ram.

Fast innan dess är det lite jobb kvar. Ett av våra sommarprojekt det här året är gräsmatta. Eller påfyllning av den, för att vara mera exakt. I byggskedet gjorde vi en väg på husets baksida, som leder fram till ladan, vilket i teorin är en bra sak att ha. I praktiken har dock den här vägen knappt använts annat än i samband med vårens vedarbete, vilket också är en av orsakerna till den massiva ogräsinvasionen vi drabbats av. Så - i år löser vi ett stort problemområde med en rejäl hög jord och en säck gräsfrön. Jorden syns förresten på bilden ovan, även om den numera är utspridd och gräset sått. 

Att det också pågår en del byggarbete till vänster i bild är alldeles riktigt, och det är en trappa av samma marksten som vi har lite här och där, som tar form. En trappa där i slänten har stått högt i kurs länge, eftersom dörren närmast den nya vägen ner leder till vårt grovkök. 

Också kvarnarna, som ger namn åt vår fina backe, fastnade på bild. Ett litet stycke historia utanför dörren.

Om du också är intresserad av egna flygfoton så kan jag gärna förmedla de uppgifterna till brorsan, säg bara till i så fall. Min e-post hittar du genom att klicka på min profil uppe till höger.

I ett hav av blomster

Eller ja, nästan i alla fall. 

Både utanför och inomhus grönskar det nu - dessa dagar av sommar och skolavslutning gör sånt med ett hem. I köket samsas de vackraste av blommor, alla härstammande från skolans avslutningsfest i går. Blommor i kombination med värdefulla rader som värmer, det sätter onekligen guldkant på ett läsårets sista kapitel.

Och på mina promenader varvas kännspak havsluft med syrenernas ljuvliga doft. Den kom fort i år, sommaren. 

På morsdagen

Det kan mycket väl vara så att jag i år fick de bästa av morsdagspresenter; vackert skapat av barnahand i kombination med stort fönstertvättsprojekt som jag helt och hållet slipper delta i.

Tiopoängare, minst sagt!

Pysslat egna morsdagskort har vi förstås också gjort. Lagom lätt och smidigt med färdigt stansade hjärtan svarvade vi ihop ljusrosa blomsterkvistar. Storebror, som allt som oftast är generös med superlativen, tyckte att de nog var de bästa vi någonsin gjort.

Kanske det, allt är ju relativt. Solen sken i alla fall på oss hela dagen lång, och vi får inleda en ny vecka med en varm känsla i kroppen. 

POP UP BARNLOPPIS

Tänk så många söta, coola, vackra och användbara kläder som oundvikligen blir för små vartefter barnen växer. Vissa hinner man knappt använda, innan man en dag upptäcker att de plötsligt inte längre passar. Och, när tillräckligt många av dessa plagg samlas på hög fylls garderoberna till bredden. 

Så jag har vårstädat i barnens skåp. Sorterat bort och tagit farväl av väldigt många omtyckta plagg. Sorterat har också två av mina vänner gjort, vilket innebär att vi slår oss ihop med en pop up loppis med just barnkläder och andra barnrelaterade saker.

På lördag, hemma hos oss i vårt garage kan du alltså fynda det mesta som behövs medan barnen är små, ända upp till storlek 122 ungefär. Varmt välkommen! 

Ett halvt decennium senare

När vår källare stod klar för inflyttning för mer än fem år sedan, så hittade jag ingen matta som passade i hallen. Jag sökte en tillräckligt lång, men de var svåra att hitta och de jag hittade var orimligt dyra. Och eftersom tålamod inte riktigt är min starkaste sida så spontanklickade jag hem tre små billiga ryavarianter som fick duga för stunden.

Bah - för stunden. 

Onekligen blev det ju en ganska lång stund. De små mattorna blev bara kvar, trots att de varken har varit särskilt omtyckta eller hållits på plats. Sådär som tillfälliga lösningar ofta blir.

 

Men så kom dagen när jag tillsammans med en god vän och utan vare sig plan eller lista strosade genom en av butikerna som man gärna hamnar på. Och kanske det är just då man gör de bästa fynden, när man egentligen inte letar. Fast egentligen var det ju fina vännen som hittade och jag som hakade på. Först var jag dessutom ganska sval, men vartefter vi rullade ut de olika nyanserna på butiksgolvet så såg ju jag också något dekorativt.

Så de tillfälliga tre är numera utbytta mot en tjusigt mönstrad blå som är alldeles lagom lång, lagom bred, med lite tyngd och behagligt mjuk. Med tiden kommer den dessutom att få bättre fason på sig.

Dessutom bedårande vacker. Full pott i mina ögon alltså. 

Nygammalt i köket

Det händer sig då och då, att min man hittar på något alldeles eget projekt här hemmavid. Vi har en del väldigt gamla golvplankor från min farmors barndomshem i vår ägo, och under åren har han av dessa plankor fixat bord för både inomhus- och utomhusbruk. Nu överraskar han med ännu något hemgjort av de gamla plankorna, och det blev inget bord den här gången.

Istället fick vi byta ut en massproducerad skärm från Ikea till en alldeles unik taklampa, full av affektionsvärde. 

Och det är så häftigt och jag är så glad. Jag kan inte låta bli att fascineras över det faktum att min farmors och hennes syskons nakna barnafötter för snart hundra år sedan med säkerhet sprang på vår nya lampa. Kanske har en säng eller ett matbord stått på just den här plankan, kanske har den rentav legat mitt i hemmets hjärta och trampats på dagarna i ända.

Besynnerligt och känslosamt på en och samma gång. Dessutom tycker jag att den är så vacker att det inte är klokt.

Helgblomster

Inte riktigt lika tjusiga som från början, kanske, men fortfarande står eukalyptuskvistarna på paradplats i vårt vardagsrum. Numera helt torkade förstås, men förvånansvärt hållbara och rätt så trevliga att se på.

Trevliga att se på är också våra helgtulpaner. Lila, som alltid är den färg som lockar allra, allra mest.

För både mor och dotter, uppenbarligen. 

Gardinbyte

Det är intressant det här, hur suget att förnya hemma smyger sig på i takt med dagsljusets återkomst. Jag var ännu för någon dag sedan väldigt säker på att det är ut snarare än in som gäller hemma hos oss just nu. Tills jag i går morse, antagligen inspirerad  av min man som drog i gång med ett lampprojekt till köket, upptäckte ett skriande behov av nya gardiner till samma rum.

Några timmar och ett snabbt spontanbesök till stan senare är både nya gardinstänger och gardiner på plats. Sidogardiner, för första gången någonsin, eftersom vi tidigare har haft vita hissgardiner i alla fönster.

Och som vanligt, när man börjar peta i en ände så följer lite annat med också. Det är ett par år sedan jag har haft nåt annat än mormors löpare på bordet, men en gammal goding från Indiska känns helt rätt med dessa skira grå.

Bara den hemgjorda lampan kvar med andra ord. Väldigt otippade och oplanerade förändringar här hemmavid den här helgen, men lika trevligt för det.

Gåvor att vara tacksamma för

Tulpaner.

De hör januari till på något sätt. Krispigt pastelliga gillar jag dem - precis som buketten jag fick igår. Allra vackrast gör de sig förstås i aaltovasen, jag tycker som bekant om när det blir lite spretigt.

I bakgrunden skymtar också en av storebrors julklappar, som i och för sig är lika uppskattad av lillasyster. I nätet klättrar, hänger och klänger de, och eftersom vi har det mitt i huset där vi är mest hela tiden, så används det också mest hela tiden. 

Rörelseglädje, minsann.

Välkommen vardag

Ett långt jullov fick vi. Långt och fyllt till bredden med tillsammanstid, med allt vad det innebär. 

Tvååringen till exempel, hon är överlag inte alls särskilt övertygad om vilans och lugnets förträfflighet. I stället har hon mest fyllt de lediga dagarna med att riva huset och spurta runt mellan allehanda saker som har lockat.

Så visst har jag suckat.

När jag har suckat som tyngst har hon tagit mina kinder i sina små händer, lagt huvudet på sned och med allvarsam och oförstående blick frågat "mamma, lessen?". Och kanske det är just det som är så fint i föräldraskap. När en tung suck med en banal gest och två små ord istället kan övergå till något varmt och bubblande inombords. Älskade unge.

Så jag har också skrattat. 

Och lilla frökens leende har spruckit upp och ny energi har alstrats. Ingredienserna är onekligen många då man hänger med de små från morgon till kväll - precis som det förstås ska vara.

Nu har vi återgått till vardag, och det är skönt det också på sitt sätt. Jag uppskattar de rutiner som arbete, förskola och dagis förutsätter och det är en stor ynnest att få trivas så gott på jobbet som jag gör. En vardag som är välkommen, den också.

Vinterpynt

Mitt flöde fylls med tomtar av alla de slag, och visst känns det att startskottet har gått. Hemma hos oss får åtminstone tomtarna vänta till nästa helg, men eftersom jag tänker vinterpynt snarare än julpynt, så har i alla fall något nytt plockats fram i vardagsrummet.

Ljusslingan med nakna glödlampor är precis en sådan som jag gillar just nu. Dessutom med timer, så jag slipper tända och släcka - vilket är utomordentligt bra för en som annars med lätthet glömmer antingen det ena eller andra. 

Och så massor med batteriljus förstås. Kvalitetsmässigt är de nästan lika fina som levande ljus numera, och helt utan brandrisk. 

Stjärnan är egentligen en gammal ljusstake, men jag har den upp och ner och föreställer mig att den är en tjusig prydnad istället. Funkar för mig, och definitivt för den här lilla tyllprinsessan också.

Ett första barnkalas

En stor del av föräldraskapet består av första gången-gånger, och i dag gick ännu en första gång av stapeln hemma hos oss. 

Barnkalaset. 

Som nybliven sexåring var det säkert på tiden, och med lika många kalasgäster som antal år kändes det som en alldeles lagom premiär. 

Glassbar, skattjakt och ivrig lek fyllde ett par timmar, timmar som enligt värden själv flög fram alldeles för hastigt. Och jag själv, en upplevelse rikare, fick bekräftat att glass funkar suveränt bra med barn och att coola ballonger i kökstaket faktiskt är alldeles tillräckligt festligt i barnkalassammanhang.

Kompiskalas, alltså. Tio ballonger av tio möjliga.