Vinterdagar

Knappast är det av nöden att blogga om det uppenbara - men ändå. Vilken vinter vi har! 

Jag försöker dra mig till minnes när vi senast har haft så här rikliga snömängder, men lyckas inte riktigt. Den senaste tiden känns dagar då det inte har ramlat stora handskar av snö från himlen väldigt lätträknade, och då man trott att det inte kan komma mer så kommer det ändå mera, i mängder.

Våra lampstolpar sticker numera bara upp litegrann ur det hav av snö, som ligger som ett extratjockt täcke över gräsmattan. Snömassor, som inbjuder till lek där kreativitet och samarbete får flöda. 

Små, små guldkorn av stunder är det, då ens barn sida vid sida förnöjsamt bygger tillsammans. Ense. 

På isen

Va, ska man glida?! säger hon medan hon med små, små steg - stolt och ivrigt - promenerar runt på isen med sina skridskor. Ja, älskling, försök att glida fram, svarar jag. 

Men hon är nöjd, även om hon inte glider. Hon går med sina steg - mamma, pappa, titta jag kan! - och hon känner att hon lyckas.

Och det är väl det som räknas, tänker jag. Tids nog lär hon susa fram, hon också.

När ett år blir gammalt och övergår till ett nytt

Ibland kan det vara roligt att överraska med något som man inte gör varje dag. Och med tanke på hur vi valde att tillbringa vårt nyår, så var det nog inte bara barnen vi överraskade - utan lika mycket oss själva. På nyårsafton lastade vi således två ovetandes barn i baksätet och tog sikte på sydost. 

Fast helt ovetandes var de förstås inte. Vi ska sova på hotell mantrade vår lilla. Och den större funderade om det var i Vasa eller Närpes vi skulle fira in det nya året. Redan efter ett par hundra meter insåg han förstås att söderut innebär Närpes... När vi sedan åkte förbi och fortsatte i ytterligare 120 km så var förstås överraskningen ett faktum.

Vart vi åkte? Hit!

Ett tjusigt hotellrum och ett dygn helt utan måsten, med lite shopping som bonus, blev således ett alldeles utmärkt, märkligt sätt att fira in det nya året.

Gott nytt år, alla!

Tumistid

På tal om att njuta av sin hemmaplan. 

Medan storebror får ytterligare en dag i slalombacken, så gillar lillasyster och jag läget här hemma. Solen skiner på oss i dag också, och de allra vassaste minusgraderna försvann nu framåt eftermiddagen. 

Läge att tanka lite solstrålar alltså.

Lillasyster lever förstås rövare på backen, och upptäckte dessutom saligt att hon minsann klarar av att klättra upp på stengrisen själv nu. Jodå, och ner kom hon också. Själv njöt jag kanske allra mest av det som kom efteråt.

Kaffet, alltså. Och sällan smakar ju kaffe så gott, som årets första utomhuskoppar av någon förunderlig anledning gör. 

En veckans höjdpunkt

Det kan mycket väl vara så, att en av sportlovets höjdpunkter ramlade över oss i dag - för i dag fick vi verkligen en gulddag. En sån som man inte visste var på kommande, utan som överraskande bara blev. 

Jag och storebror blev  nämligen medbjudna på is-utfärd till sommarstuga med fina vännerna, och jag är så glad att jag inte följde min första impuls att hållas på landbacken. Barnen lekte i och med naturen - sådär som de sällan gör nuförtiden - och himlen var blå. Och jag och vännen promenerade på vidsträckt is med solen i ansiktet.

Ibland påminns man extra mycket om vilket fantastiskt ställe vi faktiskt bor på. Också i tvåsiffriga minusgrader. 

I den första slalombacken

Vi har länge pratat om att introducera slalom för storebror och äntligen blev det, sportlovet till ära, dags. I en hiskelig köld förstås, som vi såklart visste när vi for i morse, men sådana världsligheter var det tydligen bara jag som stördes av. En annan högg orädd tag i repet och lät sig upptäcka något alldeles nytt.

För slalompremiär är Parra i Teuva hur bra som helst. Smidigt och någotsånär förmånligt att hyra all utrustning och dessutom med gratis nybörjarbacke, som helt klart var alldeles tillräckligt utmanande och övningsvänlig en allra första gång. Ett par varv störtlopp sådär inledningsvis övergick sakta men säkert till allt tryggare skidåkning; att bromsa, runda pinnar, ta sikte på de små minirailsen och pricka porten. 

Som stolt mor kan jag förstås inget annat än bli imponerad av takten en sexåring tydligen håller då backen erövras, från skakiga ben till trygga tag på några timmar. Ingen rädsla och osäkerhet där inte. 

Och storebrors utlåtande? Definitivt nöjd och belåten efter en jättefin första kontakt med sporten. Slalom är såklart hur kul som helst, speciellt när man får in snitsen. Eller en miljon på en skala från ett till tio, som betyget löd på hemvägen.

Som en kort blinkning, nästan

Så skulle jag nog beskriva det faktum att vi nästa vecka har sportlov och att en stor del av vårterminen redan har rusat förbi. De går ju så väldigt snabbt - dessa dagar som blir till veckor och lika plötsligt till månader.

Fast det märks förstås också. Dagsljuset bjuder på energi och solen känns plötsligt värmande mitt i extremkylan som vi har vaknat upp till nästan varje morgon ett bra tag nu. Och så de efterlängtade vårmånaderna, som alldeles snart skymtar runt hörnet.

Vårmånader i all ära, men nog är det en fantastisk vinter vi har i år. Snö, bitande kyla och fylld med hänförande solnedgångar. Om man tänker efter så lite sådär som man minns dem från barndomen, vintrarna. 

Och nog vore det fint om också lillasyster och storebror en dag får ha sådana vinterminnen med sig in i vuxenlivet.

Väderbloggen

Den eviga väderbloggen - men jag kan inte låta bli. Just i dag kanske det inte är något att hurra överdrivet mycket för, men i dagarna två här tidigare har vintern varit så där som vinterdagar allt som oftast bara är i fantasin. Strålande, gnistrande och krispiga. 

Perfekta.

Vi har hållit till en hel del utomhus - jag med en liten i pulkan på släp och sonen i ivriga snölekar. Skidorna är inte riktigt lika intressanta som skridskorna ännu denna vinter, men det kommer. Att bara vara i det strålande solskenet och den gnistrande snön har räckt till, även om jag de senaste dagarna då och då har kikat in på Polkupeds skidpaket och tänkt att skidiver ganska långt följer med bra utrustning.

En annan som gillar snön är Nemo. Emellanåt kunde man tro att det är en liten valp som bångstyrt och ivrigt upptäcker vintervärlden, snarare än den blivande tioåring han är. Han får skägget fullt med snö och springer med hastigheter man normalt bara ser sommartid - fylld av entusiasm och glöd.

På tal om entusiasm.

Min glädje över det ljuvliga vintervädret har smittat av sig på en lillgammal, för sonen säger oj mamma, titta vad vackert det är ute med lite spelad entusiasm då och då. Så också i dag - även om jag inte riktigt delar samma iver över vad som bjuds utanför dörren denna ganska mulna onsdag, då jag redan saknar solens vackra strålar.

Hej mitt vinterland, igen

Årets vinter alltså. Den kommer och går, för att denna vändag till ära glädja våra små vänner med besked.

För nog har den vräkt ner under dagen, snön. Ibland sakta seglandes och däremellan som stora handskar till flingor. Jag och sonen gav oss ut i massorna och byggde en snögubbe - då snön åtminstone hos oss var alldeles perfekt för ändamålet. Bollarna rullades lätt till stora bjässar, och då blir det kul att bygga snögubbar.

Nästan lika kul som det är att bygga ändamålsenligt är det också att bara vara i det vita havet av snö. Kasta sig. Vältra sig. Svinga snö på mamma.

Och sånt.

Så är det ju något med luften sådana här dagar. Det är friskt och skönt och får en att landa i nuet. Så vi strosade runt här på vår backe - eller ja, sonen sprang snarare än strosade, men i alla fall. Njöt av flingorna som ganska behagligt seglade ner där och då, och hade en god stund av tillsammans-tid bara han och jag. 

Sedan, när en annan hade vinterkängorna fulla med snö, fortsatte den rutinerade fyraåringen med sina snöprojekt en liten, liten stund till.  

Sämre kan man ha det.

Om att ha ett skrinnande barn

Att få goda vintrar är kanske ingen självklarhet, och nog vill man ju väldigt gärna ha gnistrande vitt runtomkring sig då det står januari och februari i almanackan - om inte annat så för barnens skull. Så, när dagar som dessa kommer - då snötäcke har förvandlats till vattnig isgata och det blöta blir påtagligt, då tänker jag tillbaka på vintervita dagar och kvällar.

För vet ni, så ofta det bara har varit möjligt har de glidit runt på isen dessa båda favoritkillar jag har. Oftast på tumanhand far och son, men också hela familjen har vi varit där. 

Stolt som en tupp är han, vår skrinnande fyraåring. Mamma, jag kan! ropar han och det är så fantastiskt att se. Även om han hellre skjuter på mål än susar över isen, så var detta verkligen vintern då vår lillkille upptäckte hur roligt han tycker att det är att skrinna. Vi testade i fjol också, men då satt han mest på isen och lekte att han var ett monster som bara kunde krypa. 

Och i år det motsatta.

I år ville han till och med dela upplevelsen med sin lillasyster genom att dra henne i pulkan själv.

Vi får bara hoppas att den inte är över riktigt ännu, vintern. För visst är det fint på så många sätt att känna att man kan, att ha en bra hobby och att far och son, i en tid då lillasyster blir äldre och tar allt mera plats, får lite extra värdefull tid tillsammans.

Hjärtsnörp på det.

Ett veckoslut i januari

Vilken helg det blev.

Fortfarande extremt kallt förstås, men vad det verkar så stör sådana detaljer inte lekglada barn. Vi har åkt både pulka och kälke, sparkat och skrinnat i flera omgångar - och när jag och familjens yngsta har sökt oss in i värmen, ja då har rustandet ändå fortsatt lite till för den lyckliga storebrodern. 

Och så har det ju varit så häpnadsväckande vackert. Dagar som vi har bjudits på denna helg, när solens strålar brinner mellan trädtopparna och den vita snön gnistrar som bara puderlätt snö kan, de känns verkligen. Som om tiden plötsligt står lite stilla, och man bara är. Magiskt. Tills man påminns om stelfrusna kinder och fingrar som tappat känseln, vill säga. 

Välkommen vinter

Och så kom ju både kylan och snön! 

För tio år sedan hade det nog inte spelat någon större roll för mig, om vintern blev vintrig eller inte. Men man blir inte bara äldre med åren, utan också klokare. Och när barnaiver värmer i det kalla, så känns det riktigt, riktigt bra att det också känns att det är januari. 

Storebror håller som bäst på att lära sig att skrinna, och det känns det också. För nog är det stort att se sitt barn, ivrigt och nervöst på samma gång och på något ostadiga ben, bemästra nya utmaningar. Även om det bara var på ett filmklipp - då jag stannade hemma med kvällstrött lillasyster och missade denna första tur för säsongen - så var det nästan en hel minut av snudd på löjlig stolthet från min sida. 

Så jo, välkommen vinter! Hoppas att du stannar ett tag.

Vintrigt

Riktigt lika exalterad över utsikten som mötte oss denna lördagsmorgon som tre-åringen var jag kanske inte, men klart att världen ter sig lite ljusare när allt är vitaste vitt.

Och jag tar vara på den vintriga känslan och smyger sakta men säkert fram vackra ting - för att vinterpynta hemmet så där lagom i väntan på jul.

Bokgranen är från i fjol, men visst har jag också försökt mig på årets trendvikning: bokdiamanten. Dock lydde jag rådet att vika två sidor i taget för mera stadga, vilket ledde till att sidorna i min diamant inte räckte till för att "orka" hela varvet runt. Nåväl, nytt försök en annan dag.

Ett nytt år

Tillsammans med goda vänner och på barnens villkor firade vi det nya årets ankomst, och otroligt trevligt hade vi. Vi varvade nyårsmaten med spännande skattjakt och "sprakastickor" - och både barns och vuxnas humör var på topp.

Under promenaden hemåt fick vi njuta av hela byns nyårsraketer, vilket fick oss att stanna ute en liten stund extra med ögonen vilandes på en färgsprakande himmel.

Den här tråkigt suddiga bilden hade ju varit roligare om jag faktiskt hade fått med själva fyrverkerierna (som var syftet), men den uppmärksamme ser kanske lite-lite färgsprak där i alla fall.

Gott nytt år till er alla, och tack till gårdagens värdfamilj!

I vinterskrud

Efter att snön har regnat bort och vädret är allt annat än vintrigt inbjudande, så kan jag igen sålla mig till skaran som vill beställa en ny snö-omgång. Det är ju trots allt snart jul.

Fortfarande vinter

Snön har fullkomligen vräkt ner hela dagen, och så här såg det ut på vår veranda när vi kom hem efter arbetsdagen.

Galet mycket snö, just när man började lockas in i vårkänslorna av de senaste dagarnas solsken.