Favorit i repris

Jag hade googlat pavlovarecept ett bra tag innan det slog mig att jag faktiskt skrev några rader om mitt senaste möte med marängbakverket här. Och eftersom jag inte är den som läser recept så noga så var jag alldeles tillfreds med min egen light-version med lista på ingredienserna.

Fem minuter senare hade jag och flickebarnet marängsmeten i ugnen, och eftersom jag dessutom var ovanligt tydlig med ugnens roll i det hela förra gången så gick bakningen  extremt smidigt. Dessutom levererade frysen både blåbär och hallon som sällskap till de färska jordgubbarna, så visst blev det en smarrig pavlova den här gången också.

Därefter fick lillasyster storhetsvansinne som bagare och rev dessutom till med en plåt muffins med halloweentema, och bara en sån sak livar ju upp vilken mulen onsdag som helst, kan jag känna.

Mamma, jag kan! Och visst kan hon, med viss assistans. Hon blir allt större, hon också. 

Söndagssysslor

Då och då slår den till, impulsiviteten, och bra är väl det. I morse fick jag för mig att sortera i kökslådorna; Joo, en timme tar det, max bedyrade jag för mannen, som hakade på. Nå, det blir ju trångt när två vuxna och en unge börjar tömma skåp och lådor, varpå mannen i sin tur föreslår att han kan tvätta fönster istället.

Sagt och gjort. 

 

Det där med en timme förstår man ju var rena fantasier, men annars gick det bra. Sällan har väl en söndagskväll känts mera ombonad och behaglig. Köket tömdes på ett antal års krafs, keramik som inte längre används har flyttat ut och fönstren är skinande rena. 

Teamwork när den är som bäst. Och jag, jag är lika tacksam varje år för att jag slipper ha hand om fönstertvätten. 

Att plocka undan julen

Precis på samma sätt som jag plockar fram julen i vårt hem, så städar jag också bort den. Lite i taget, så där så att det varken känns jobbigt eller helt påtagligt.

Julgranen har vi förstås fortfarande, den skymtar lite där i hörnet som du ser. Och julblomman och stjärnorna i fönstren, men tomtarna har fått krypa ner i sina lådor, liksom jullöparna på borden och mina vackra keramiknissar som jag älskar så mycket. Tomtarnas tid är över för denna gång, helt enkelt. 

På bänken och köksbordet har jag istället rullat ut de av mormors vävda löpare som brukar få komma fram på den här sidan om året. I färger som ger löften om vår och ljus passar de bra just den här årstiden, tycker jag.

Och som vanligt så är jag inte ensam om att dona på här hemma - vår lilla förbereder för tårtkalas minsann. Inte blir det tråkigt, inte.

Kalaskaka

Någon gång ska väl vara den första, tänkte jag, och bestämde mig för att pavlova var kakan på kalasbordet den här gången. Hur svårt kan det va, liksom.

Nå, svårt var det förstås inte. Speciellt inte efter att jag fick kläm på marängbottnarnas lagomtid inne i ugnen. Lite svinn får man kanske räkna med då man bakar något för första gången, och det var ju en del glada typer här i huset som fick äta upp den första misslyckade, om vi säger så. Men, jag tog lärdom av mina misstag, och sen blev det faktiskt riktigt bra.

Pavlova 

Marängbotten

4 äggvitor

2,5 dl socker

1 tsk vitvinsvinäger

1 msk vaniljsocker

1 msk majsstärkelse

Jag gjorde två satser för att kunna bygga lite på höjden. Marängsmeten formades till runda plättar på ett bakplåtspapper på en plåt och därefter in i ugnen. Min ugn levererade då jag startade med 125 grader i 30 minuter och sedan sänkte till 100 grader i ytterligare 30 minuter. Efter det lät jag marängen vila kvar i avstängd ugn ytterligare en stund. 

Lemoncurd, vispad grädde och bär i massor därtill och en riktig smällkaramell till tårta var redo att serveras.

Och visst blev det en helt okej kaka. På en riktigt tjusig bricka stod den också. 

Tillsammansdagar

God morgon fredag! Veckoslut på inkommande och för vår del väntar en extra rolig helg, eftersom vi får gäster i dagarna tre. Barnen är taggade till tusen över att få lekkompisar inneboende, och jag tycker förstås att det är lika kul som vanligt att umgås med släktingar som är lika mycket vänner.

Rummet har ni förstås sett massvis med gånger förr, men jag passade ändå på att knäppa ett par bilder i kvällssolen då jag drog ut bordet. Och för första gången slår det mig att vi äntligen har en taklampa som är lampa nog också med bordet i maxlängd. 

Hur den kom till har jag skrivit om här och den är mig förstås alldeles speciellt kär i dag och alla dagar. 

Nu får vi bara invänta gästerna. Undvika att riva huset i väntan, och sånt.

Sommar i en skål

Visst vet du att man enkelt gör den godaste av glassar själv? Med vispad grädde och kondenserad mjölk får man en glass som är alldeles len och mjuk i smaken. Sötman får man ju dessutom styra själv beroende på hur mycket av den kondenserade mjölken man häller i. 

Lillasyster och jag gick ut hårt och tänkte smaksätta med en bortglömd daimstång, men den hade nog varit bortglömd lite för länge av chokladens färg att döma. Vi dök på påskens choklad istället - att vi ännu har kvar av den säger kanske något om mängden godsaker två små runtvandrande häxor samlar på sig - och smaksatte med kinderägg.

Och visst funkar kinderägg i glass! Hur gott som helst, åtminstone om du hör med kocken i fråga.

Tack för maten!

På tal om kokkonster - häromveckan fick vi en oväntad gåva på posten. Eller vi och vi, egentligen var det ju lillasyster som tillsammans med alla andra finlandssvenska treåringar fick en oerhört trevlig kokbok. Det är med anledning av att Brita Maria Renlunds stiftelse i år firar 100-årsjubileum som den här illustrerade kokboken för hela familjen har skapats och delas ut i samarbete med Finlands svenska Marthaförbund.

Personligen tycker jag kanske att kokböcker börjar vara överskattade, eftersom mina recept allt som oftast antingen höftas fram eller härstammar från nätet, så det är roligt att överraskas positivt! I boken fanns det recept som tilltalar och som dessutom är sådana att de mycket väl kan kvala in i vardagssvängen med makaronilådan, köttfärssåsen, korvsoppan, fredagstacosen och sånt. Trevliga illustrationer också!

När storebror var i samma ålder hade jag en helt annan vana att involvera honom i matlagningen, än vad jag numera har med lillasyster. Känns ju trist, men livet är väl så tänker jag - saker och ting går helt enkelt i perioder. Så, en kokbok för att påminna och inspirera är definitivt välkommen i vår familj.

Hemmagjord rabarbersaft

Något särskilt avancerad i mina husmorsförmågor är jag knappast, men ibland lyckas jag till och med överraska mig själv - som i dag när jag för första gången någonsin kokade rabarbersaft. 

Vi som inte ens har egna rabarber, har istället något mycket bättre - snälla och givmilda grannar. 

Jag googlade faktiskt recept när jag, i detta hav av rabarber, landade i köket. Rabarber, vatten och socker sa de flesta, så jag kom lika fort fram till att rabarbersaft högst sannolikt kan kokas på känsla. Förvånansvärt gott blev det och användning för den gamla glöggflaskan som jag inte har haft hjärta att göra mig av med fick jag också.

Rabarber. Kanske dags att se till att skaffa egen.

Gårds Smak - inget samarbete, men nog reklam

Plötsligt en dag upptäckte jag att fantastiska Gårds Smak numera kör genom Harrström ett par dagar i veckan, så nu är också jag helt såld på detta sätt att köpa mat.

För det är ju ofta ett nödvändigt ont det här att handla. Inte sällan med ett eller två barn i släptåg kan det till och med bli smått svettigt. Att istället snabbt och makalöst smidigt klicka sig till kylskåpets innehåll den närmaste veckan känns nästan för enkelt. Men jo. Som sagt - helt såld.

Webbutiken Gårds Smak är fylld med närproducerad mat, i en prisklass som känns rimlig. Att maten dessutom levereras avgiftsfritt rakt hem till dörren är snudd på otroligt för en så liten by så långt ifrån stadsmiljö som min.

Så jag är tacksam och glad, att det finns modiga visionärer som vågar satsa. Och vår lilla mjölkprinsessa hälsar att vöråkornas mjölk dessutom smakar alldeles förträffligt bra. 

Treårsdagen

Hemma hos oss har dagen andats väldigt lite påsk, och istället desto mer nybliven treåring med allt vad det innebär. Sång och paket i sängen tidig morgontimme, följt av bakning och kalas - precis som sig bör en dag då vi får fira en liten viljestark en. 

Jag antar att det är av bekvämlighet jag lagar samma tårta varje gång det vankas kalas numera - för det är ju himla tryggt och smidigt att inte gambla med nya recept och kakor. Fyllningen i vår tårta följer alltid receptet grädde, Philadelphia, florsocker, vaniljsocker och en liten gnutta bakpulver. Normalt brukar jag dela på moussen och blanda bär i den ena delen, men i dag så skippade jag bären och det funkade det också. Grädden och färskosten tar jag förstås hela förpackningen och florsockret höftar jag tills det känns lagom, knappt ett par deciliter kanske. Snabbt och lätt.

Ett annat lätt-som-en-plätt-recept är bakelserna med lime och kondenserad mjölk nedan. Alla bakverk som smakar gott samtidigt som de innehåller färre än fem ingredienser är i mina ögon väldigt tacksamma att ta sig an. Treåringen gillade dessutom att vi serverade dem i blommor, men egentligen är det nog en paj som hör hemma i en större form.

Så fyllde vi både lampa och tak med ballonger - bara en sån sak är ju lite kul när man är tre. Och trettiotre också, i och för sig.

I morgon väntar påskafton med häxor och godis i överflöd, definitivt ytterligare en höjdardag för våra två stora små. 

Glad påsk!

Nygammalt i köket

Det händer sig då och då, att min man hittar på något alldeles eget projekt här hemmavid. Vi har en del väldigt gamla golvplankor från min farmors barndomshem i vår ägo, och under åren har han av dessa plankor fixat bord för både inomhus- och utomhusbruk. Nu överraskar han med ännu något hemgjort av de gamla plankorna, och det blev inget bord den här gången.

Istället fick vi byta ut en massproducerad skärm från Ikea till en alldeles unik taklampa, full av affektionsvärde. 

Och det är så häftigt och jag är så glad. Jag kan inte låta bli att fascineras över det faktum att min farmors och hennes syskons nakna barnafötter för snart hundra år sedan med säkerhet sprang på vår nya lampa. Kanske har en säng eller ett matbord stått på just den här plankan, kanske har den rentav legat mitt i hemmets hjärta och trampats på dagarna i ända.

Besynnerligt och känslosamt på en och samma gång. Dessutom tycker jag att den är så vacker att det inte är klokt.

Gardinbyte

Det är intressant det här, hur suget att förnya hemma smyger sig på i takt med dagsljusets återkomst. Jag var ännu för någon dag sedan väldigt säker på att det är ut snarare än in som gäller hemma hos oss just nu. Tills jag i går morse, antagligen inspirerad  av min man som drog i gång med ett lampprojekt till köket, upptäckte ett skriande behov av nya gardiner till samma rum.

Några timmar och ett snabbt spontanbesök till stan senare är både nya gardinstänger och gardiner på plats. Sidogardiner, för första gången någonsin, eftersom vi tidigare har haft vita hissgardiner i alla fönster.

Och som vanligt, när man börjar peta i en ände så följer lite annat med också. Det är ett par år sedan jag har haft nåt annat än mormors löpare på bordet, men en gammal goding från Indiska känns helt rätt med dessa skira grå.

Bara den hemgjorda lampan kvar med andra ord. Väldigt otippade och oplanerade förändringar här hemmavid den här helgen, men lika trevligt för det.

Sommarlovstårta

Efter en hel dag utomhus i onödigt hård blåst i går, så är det ganska skönt med inomhustimmar i dag. Vi - jag och min fyraåringe bundsförvant - har bakat. Lillasyster fick finna sig i att titta på, och det gick överraskande bra det också.

Det må vara bökigt att ha två små hjälpande händer till sin tjänst då man bakar tårtor som ändå kräver ett visst mått finlir, men samtalet under tiden är guld värt. Sällan får man höra så mycket av de innersta tankarna som när man står sida vid sida och blandar smörkräm. Hemligheter och känslosamheter. Och så lite om Pippi, den nya idolen som vi fick komma så nära inpå under gårdagens parkinvigning. 

Sämre måndagar har man haft. 

Blått är flott

Nyanser av blått, alltså.

Nog är det knepigt hur färger, som man egentligen hade avfärdat som förbrukade och uttjatade, plötsligt återuppstår och är så väldigt, väldigt fina. Jag var lite inne på blått redan för någon månad sedan, men nu - i takt med att det gröna utanför blir allt grönare - så lockas jag ännu mer av blå dukningar och detaljer.

 

Dessa vackra inspirationsbilder här ovan kommer från Ellos (affiliatelänk). Speciellt den blå skärbrädan i marmor på översta bilden gillar jag. Och förstås de stora blå dukarna, märkligt somriga sin storlek till trots. 

Å andra sidan behöver man sällan så mycket nytt i textilväg till köksbordet då man har sin skattkammare med mormors vävda löpare. På vårt köksbord ligger just nu en löpare modell mindre och äldre, som jag har haft i min ägo ända sedan jag flyttade hemifrån.

Fortfarande - eller kanske än en gång - är den vacker som få.

Årets trendfärger alla samlade i en och samma löpare. Min mormor, alltså - hon hade det på klart redan för mera än ett decennium sedan.

Dags för persienner

Angenäma problem kan ju också vara problematiska - som gassande sol i persiennlösa fönster. Senast i går kväll satt vi med solglasögonen på vid kaffebordet, och sånt kan ju vara en syn som är rätt så lustig om det inte vore för att det började vara ganska irriterande. 

Och nu, någon timme efter att de nya persiennerna har blivit monterade, så kan jag på inget sätt förstå hur vi har suttit där i solboet i snart fem år utan.

Men visst, bättre sent än aldrig på alla sätt och vis. Tipset till dig som går i husbyggartankar är att se till att persiennerna följer med i fönstren redan från början, vilket jag något naivt trodde att det skulle göra ända tills elementen stod på gården utan. Snopet.

Så där annars så har de senaste dagarnas strålande solsken bjudit på mycket glädje och iver med både studsmatta, picknick, cykeltur och lek i parken. Plötsligt blev det så enkelt att röra sig mellan ute och inne, och timmarna utomhus har äntligen blivit verkligt många. 

Riktigt, riktigt skönt. 

Muntert också. Att exempelvis hålla sig för skratt då en ettåring balanserar på en stor studsmatta är en bedrift som få klarar av. Eller som storebror sa: mamma, jag tycker att du borde ta kort nu då hon gungandes stegade fram och tillbaka på svajiga ben. Fast något foto blev det inte - jag var alldeles för upptagen med att fnissa.

Solsken och gardiner

Vilken helg det har varit! Strålande sol och alldeles lagom vinterkyla har vi lyckats pricka in våra utevistelser i. Måndagen bjuder också på perfekt sportlovsväder och samtidigt sådant väder som får en att förnimma att en årstidsväxling faktiskt är på kommande så småningom. 

Märkligt egentligen, hur full vinter i gassande sol kan ge hintar om en vår som närmar sig med stormsteg. Helt klart är de ljusa dagarna åter på vår sida. Skönt. 

Utöver att andas frisk luft och erbjuda kroppen en välbehövlig d-vitaminboost, så blir jag alltid lite extra inspirerad att förändra här hemma då dagarna blir längre. I skrivande stund är det våra köksgardiner som får mig att känna ett intensivt förändringsbehov, och det är kanske - i ärlighetens namn - på tiden.

Men oj, så jag tyckte om dessa vita hissgardiner då för drygt fyra år sedan, när jag lät sy upp dem enligt mått och med tarralist. Ungefär lika mycket som jag egentligen vill ha något helt annat nu, kanske. Jag kan helt enkelt inte tänka mig att sätta upp dem en. gång. till. efter att de tvättas nästa gång.

Men, vad annat man hänger i ett hörn som mest består av fönster vet jag inte, så långt som till gardiner tänkte jag tydligen inte i planeringen av detta hus. En  guldstjärna till dig som vet, alltså.

Företagsam bagare

Det är en företagsam son jag har. Ofta tycker jag att det är rätt så kul med en kille som sprudlar av idéer och därefter också skrider till verket, och lika ofta suckar jag lite förstrött då dessa idéer normalt sett vållar mycket eller ännu mera merarbete för en annan. 

Så där som jag hann tänka i dag, när herrn plötsligt stod och rörde i en skål med ägg och socker. Jag bakar, sa han som om det vore det mest självklara en fyraåring kan ta sig till klockan tio en förmiddag. En liten suck kan eventuellt ha hörts från min sida - jag bakar gärna, men helst då andan faller på för mig själv - men sen svalde jag den, satte lilltjejen på första parkett i matstolen bredvid och tänkte hjälpa till. 

Fast tji fick jag. Näe, mamma, jag vill baka den här kakan själv sa han och godkände bara hjälp med att smälta smöret och sedan få smeten i formen. Så en barnbakad kaka, med två ägg och resten bjöds det på till kaffet hos oss i dag.

Det är det jag alltid har sagt; inte är det så noga med mått hit och dit då det kan bli bra ändå. Faktiskt riktigt bra, så ur den synvinkeln är det i och för sig lite synd att jag inte riktigt har koll på mängderna den unge bagaren använde. Vi får helt enkelt njuta så länge den varar. 

Och den där första sucken, den var nog väldigt långt borta när stoltheten sedan tog över. 

På en köksbänk nära mig

Är den inte söt som socker, så säg. Nästan så att man kunde tro att det är en ny favoritmugg för morgonkaffet.

Och jag har inte bara den här ena, utan hela fyra stycken identiska. Fast, särskilt mycket kaffe rymmer de i och för sig inte, då de är ganska så pyttesmå...

Jag, som gillar muminmuggarna riktigt mycket, tycker såklart också om de här miniatyrmuggarna från 2011. De brukar få komma fram när det är vinter utanför, och så står de någonstans och är gulliga ett par månader. Just nu har jag dem på köksbänken, intill rumsgranen.

Rumsgranen, som tro det eller ej fortfarande mår riktigt gott i min ägo. Den har ett nytt, avskalat utseende sedan jag plockade bort de små, små julgranskulorna och får stå där ett tag, så länge det är vinter i alla fall. 

För, med julhelgen ganska långt i bakspegeln redan, så kan ju till och med jag känna att just en rumsgran inte direkt är någon vår- och sommarväxt... Eller?

Att baka på två minuter

Vet ni, man kan faktiskt få riktigt fina och berömmande ord om sina bakkonster om man fyller botten i en pajform med krossade digestivekex som man har blandat med lagom mycket smält smör, brer på karamelliserad mjölk och till sist toppar det hela med vispad grädde och valfri choklad.

Och så fyraåringen då, som tyckte att det var så väldigt god sylt i den där kakan.

Att få dille på rosa redan i januari

Jag plockade bort juldukarna direkt efter nyår och titta vad som ligger och är vackert på bordet nu. Kanske är det återseendet av ljuset utanför som påverkar, eftersom det blev den här ljuva jag grävde fram bland mormors alla vävda löpare. Rosa här också med andra ord.

Det är en omaka och unik raring det här. En som egentligen alltför sällan används, då den varken har någon kompis till bänken eller är tillräckligt lång för bordet om man ska vara lite noga. Men, det är en av de första jag fick av min mormor en julafton för länge, länge sedan och det är fortfarande en av de vackraste, även om jag inte har vårdat den ömt med regelrätt sträckning och mangling efter tvätt. 

Men det gööör inget, som storebror brukar säga när han vet att han har gjort något tokigt. 

En krispig tulpanbukett i samma färgskala nu då, så får jag plocka bort julbrickorna också.