onsdag 27 juni 2012

Det arbetande folket

Ibland kan jag tänka hur man i hela friden så småningom ska hinna leva OCH jobba, när det är så fullt sjå att bara leva. Snart är det exakt ett år sedan jag gick på mammaledigt. Ett år som känns evighetslångt och minikort på samma gång. Min sista dag på jobbet är som i går, samtidigt som min sista dag som inte-mamma känns väldigt långt borta.

Just nu har vi en liten herreman som far fram som en virvelvind (fin omskrivning för bulldozer) och huset ser ut därefter. Jag har fullt upp med att a) hjälpa och hindra och b) få ordning på röran som efterlämnas. Vem kunde tro att det är ett helhelheltidsjobb att vara hemma med en liten?

Men tillbaka på spåret.

Efter en kväll i sällskap av fina tjejer för ett tag sedan rotades en himla massa tankar, bland annat en om vårt arbetande. Hur mycket tid vi sätter på arbete - för att det krävs för att kunna leva det liv vi vill. Fast är man ärlig mot sig själv så skulle man garanterat klara sig på mycket mindre - mindre jobb och mindre slantar.

Jag älskar mitt yrke, mitt jobb och mitt jobbjag. Att få prestera, tänka, genomföra. För dryga året sedan var nog liv och jobb nästan synonymer i min ordbok, det var ju det som var prioritet ett - då. I dag kanske arbetandet mera är ett nödvändigt sidoprojekt till själva levandet. Har man tur så är det ju ett väldigt trevligt sidoprojekt, medan familjen är, och måste få vara, huvudprojektet.

Och sånt kan man tänka på en helt vanlig sommarkväll. Hur tänker du om det här?

8 kommentarer:

  1. Helst skulle jag inte jobba alls, sådan är jag. Men jag vet att jag måste så småningom börja, för att ha råd att leva.. Familjen är absolut huvudprojektet, arbetet ett ont måste..

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, det känns verkligen att det där jobbet har fått maka på sig lite - vi har ju viktigare saker att sköta numera, ;-)

      Radera
  2. Citerar Maria Österåker; "Lev mer på mindre", det är något att fundera på.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Absolut något att fundera på!

      Radera
  3. Jag har ju alltid trott att jag är av hemmamamma-material. Men hemmamammalivet var inte fullt så tillfredställande som jag trodde. Visst har det varit alldeles, alldeles underbart och jag skulle aldrig byta bort den här tiden, men upplever att jag behöver jobba, för min egen skull.
    Har alltid sett arbetet som ett nödvändigt ont för att kunna leva som jag vill, men börjar mer och mer uppleva att arbetet ger mig lite balans. Balans mellan vardag och helg, mellan rutiner och infall. Mammaledigheten är också den längsta tid jag varit utan arbete och inte arbetat alls på 13 år. Tänker dock njuta av resterande tid (dagar!) hemma med tösen, men ser fram emot att jobba igen då den dagen kommer...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, så där känner jag också. Jag längtar nog efter arbetet - av fler orsaker än den ekonomiska - men samtidigt tycker jag att ett heltidsjobb äter upp väääldigt mycket tid av dygnet - för mycket om det bara blir två, tre timmar kvar innan det är läggdags för den lille. Det är svårt det här! Tack för din kommentar, Johanna!!

      Radera
  4. Hej!

    Kul att du kikade in hos mig och lämnade en kommentar om jordgubbsskylten. Annars hade jag inte hittat in till dig.

    Jag hade tänkt lämna ett fotspår i ett av dina senaste inlägg, men så skrollade jag ner och lästa detta inlägg.

    Så här tänker jag "Jag jobbar för att leva och inte lever för att jobba"

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad roligt att du tittade in! Du har så rätt, så rätt i jobbtänket! Precis så är det ju - åtminstone borde vara!

      Radera