Vintern försvann lika fort som den kom, och suckarna över detta faktum motades allra, allra enklast med lite pysselstuga. Inspirerad av ett bekant barnansikte blev det denna morgon en ugglefamilj i egen tappning.
Den lilla Fiskars-barnsaxen med rundad spets var en gåva från sonens gudmor, och för ett pyssligt barn är den en stor favorit. Rätt så vass är den ju, så det gäller att lära sig att klippa med omsorg och hålla spretiga fingrar i styr - men det ska man ju också lära sig.
Man märker att ens publik mognar då det inte är lika roligt att bara titta på längre. Snart får jag helt klart tänka till och utveckla lilltjejens medverkan i våra pysselstunder - och efter i dag vet jag att det inte heller duger med futtiga majsbågsmutor. Nej då, större roll än så vill man såklart ha när man närmar sig åtta månader.
Fiiint, mamma - nu ska jag bara fixa sista detaljerna säger vår fyraåring till sist och jag får hejda mig från att fnissa.
Att dagligen få uppleva stor fascination över hur ett språk prövas och växer fram är en annan fin del av föräldraskap. Sånt som man inte riktigt har tänkt på innan man står mitt i det, och förklarar vad månne ivrig eller otur eller att irritera någon kan tänkas betyda. Just sådana diskussioner får ofta utrymme när man sitter runt ett bord och klipper och klistrar, och kanske är det också en av orsakerna till att jag uppskattar dessa stunder så mycket.
Resultatet?
Väldigt söta ugglor med diamantögon att hänga upp i ett barnrumsfönster.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar