Hej mitt vinterland, igen

Årets vinter alltså. Den kommer och går, för att denna vändag till ära glädja våra små vänner med besked.

För nog har den vräkt ner under dagen, snön. Ibland sakta seglandes och däremellan som stora handskar till flingor. Jag och sonen gav oss ut i massorna och byggde en snögubbe - då snön åtminstone hos oss var alldeles perfekt för ändamålet. Bollarna rullades lätt till stora bjässar, och då blir det kul att bygga snögubbar.

Nästan lika kul som det är att bygga ändamålsenligt är det också att bara vara i det vita havet av snö. Kasta sig. Vältra sig. Svinga snö på mamma.

Och sånt.

Så är det ju något med luften sådana här dagar. Det är friskt och skönt och får en att landa i nuet. Så vi strosade runt här på vår backe - eller ja, sonen sprang snarare än strosade, men i alla fall. Njöt av flingorna som ganska behagligt seglade ner där och då, och hade en god stund av tillsammans-tid bara han och jag. 

Sedan, när en annan hade vinterkängorna fulla med snö, fortsatte den rutinerade fyraåringen med sina snöprojekt en liten, liten stund till.  

Sämre kan man ha det.