Någon gång mitt i smällkall vinter lät maj långt i framtiden, men det var då mannen berättade att han, tillsammans med ganska många arbetskamrater, var anmäld till att delta i hinderbaneloppet Wolf Race vid Vargberget. De senaste månaderna har loppet således funnits med som en morot i träningen, och visst är det bra att ha målsättningar och något att se fram emot.
Och i dag vaknade vi till tävlingsdag.
Att maj är en vårmånad känns ganska givet, så inte trodde vi
att loppet skulle komma att löpas i snömodd och nästan nollgradig kyla,
men så blev det. Jag kan bara tänka mig att det är en klen tröst att villkoren är lika för alla, när kölden förvandlar fingrar till stela pinnar och vätan domnar bort fötter och ben.
Men humöret var på topp och tävlingsandan närvarande. Spänning i luften, som man brukar säga.
Loppet var närmare sju km långt och fyllt med ungefär 30 hinder av olika form. De hinder jag och storebror hann ta del av var förstås bara några få i närheten av start- och målgång, men så vitt jag förstod var de alla extremt utmanande, speciellt med de väderförutsättningar som rådde.
Desto mera imponerande att se honom flyga över dem med sådan lätthet som han ändå gjorde, kan jag tycka.
Upp och ner, högt och lågt.
Och blött var det också.
Stolt fru får jag såklart vara. Dels över den rejäla prestationen - loppet bjöd definitivt inte på någon avslappnad lördagspromenad - och dels över ett gott resultat som motsvarade mannens egen målsättning.
Var han håller till i skrivande stund? I bastun såklart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar