måndag 15 oktober 2018

Om lek och nya roller

Du får gå till momma, säger hon och räcker mig den lilla dockan som i leken är väldigt ledsen. 

Momma. 

Visserligen ska någon gång vara den första för väldigt många saker, men att jag ändå blev lite överrumplad av min nya mormorstitel är knappast att överdriva.

Sedan förklarade hon sakligt för samma docka att lilla dockan ska vara med momma eftersom hon själv - mamma - minsann är upptagen.


Jodå. Lifvet. 

söndag 7 oktober 2018

Säsongens sista

Nollgradig luft, och med ganska fullt söndagsprogram framåt eftermiddagen tog vi oss ändå ut på en sista båtutfärd för säsongen i förmiddags. En kort en, men en otvivelaktig stund av nollställning i sinnet.

Och när den sista utfärden för året sker i oktober så är det strandkant och havsmiljö i höstskrud som möter. Kontrasten i årstidernas blinkningar. För inte alls länge sedan var hettan påtaglig och havets friska vindar en skön paus, medan vi idag varmt påklädda med mössor och overaller lockades av helt andra saker än havsvindarnas svalka.




Havsglitter och tillsammanstid, kanske.

Jag kommer ofta på mig själv att sväva bort i tanken när vi är ute på havet. Stanna upp och bara vara. Sådär som man inte riktigt hinner annars, när världsliga ting som kläder som ska tvättas, mat som ska tillredas och hem som ska städas river i ens uppmärksamhet. Ute på havet är det bara nuet som river. Vågor och vattenstänk. Solsken och friska vindar.

Att skaffa båt var nog en rätt så bra idé, ändå.

söndag 30 september 2018

Skattjakten och hundarna

Guldgruvor, skatter, utmaningar och överraskningar längs med vägen. Det är minsann fullt sjå att hänga med i svängarna här hemma den här söndagsförmiddagen när min förstfödda och jag spelar Skattjakten och hundarna.




Och visst ser det spännande ut?! Det är förstås han själv som har sysselsatt sig med att hitta på och skapa det, med spelpjäser och pärlade skatter och klistermärken med hundar och allt vad det är. 




Tristare saker kan man definitivt syssla med; tvättstugan till exempel. Där håller jag i och för sig också till idag, men alldeles snart har jag en smula bättre koll på barnens ytterkläder inför vintern. Viktigt förstås, men knappast lika värdefullt.

tisdag 25 september 2018

På låtsas

Mamma, jag vill ha fredagsgodis, säger hon med hundvalpsögon.

Men hjärtat, det är inte fredag i dag, svarar jag. Sakligt.




Svaret jag får av den oerhört entusiastiska treåringen? Men vi kan låtsas! Visst, mamma?!

måndag 17 september 2018

Måndagspepp

Att livet mestadels består av helt vanliga vardagar kan vi säkert vara överens om. Vardagar som fylls med jobb, läxor, matlagning och alla möjliga kvällsaktiviteter. Så där som livet är, helt enkelt. Eller som man i bland skämtsamt säger; bara bestående av måndagar och fredagar.




Måndagar och fredagar ja. Visst blir måndagen alldeles behaglig och mjuk i kanterna med en ny och färsk fredagsbukett på bordet? Är alldeles förtrollad av kombinationen eukalyptus, monsterablad och höstlig färgklick i ett par nejlikakvistar, vilket är en klok förälskelse då just dessa växter är hållbara och låter en njuta både måndag och fredag.






En annan som är rätt så behaglig på just den här bilden är familjens åldring där på soffkanten. Nemo börjar snart på sitt trettonde levnadsår, även om han nu som nyfriserad faktiskt ser oförskämt fräsch ut där han ligger på sin vanliga plats, med full utsikt åt alla håll. Även om jag är ganska övertygad om att just synen kanske inte är helt hundra, längre. 


fredag 7 september 2018

Veckan som var

Min vecka har helt klart varit en helt annan än en vanlig. Tidig måndagsmorgon bar det av norrut, i sällskap av några kollegor och kommunens femmor och sexor. Förväntansfulla femmor och sexor, såklart, för det är så det ska vara när man åker i våg långt bort för en hel vecka tillsammans, utan föräldrar.

Vår lägerskola gick av stapeln i Äkäslompolo, och vi har vandrat och fyllt våra dagar med upplevelser som man sällan fyller sin vanliga vardag med.










Och visst får man njuta av guldstunder, också på jobbet. För det har jag gjort, gång på annan dessa fem dagar av äventyr. Vi hade det bra. Riktigt bra. Vädret var så idealiskt som det kan bli och vi har hunnit med en massa roligheter. De mäktiga vyerna, den annorlunda naturen och renarna. Souvenirer, tomten och isbjörnar på zoo. Disco.

Fast borta bra men hemma bäst, och visst blir det fint att om några timmar komma hem till ett veckoslut med ett par ungar som jag har hunnit längta efter både en och två gånger de senaste dagarna. Såklart.

söndag 2 september 2018

Att uppleva vackra vyer

Inom en del branscher är arbetsresor mera regel än undantag, men sådan är förstås inte min. Utöver fortbildningar och en och annan mässa som jag deltar i, hålls vi mestadels på hemmaplan jag och min klass. 



Men inte den här veckan.

I morgon bitti väljer vi, istället för klassrummet, varsitt säte i en buss och sätter kurs norrut. Det är mitt tredje år med samma klass, och nu bär det av på lägerskola. Vi har förberett oss, såklart. Bekantat oss med våra utflyktsmål, gjort packningslistor och gemensamma ramar för vad som gäller. Lärt oss massor om samer och renar och ruska, även om det mycket möjligt inte är så färgsprakande riktigt ännu. 

Och jag, min vana trogen, ser framemot magiska vyer. Med stigande ålder njuter jag allt mer av naturens spektakulära skådespel.




Den här veckan byter jag således mina vyer för en stund - även om jag är säker på att de är precis lika magiska här på hemmaplan också. Som dem jag och min vän (som också tog bilderna) fick njuta av ikväll, i den ljumma septembersolnedgången. Att det kan vara så vackert.

lördag 25 augusti 2018

Personlig almanacka

Inlägget är ett samarbete.

Titta vad som några få lätträknade dagar efter beställning dök upp i vår postlåda!



För första gången någonsin har vi en väggalmanacka där både stor och liten har egna spalter, tjusigt pyntade med ljuva pastellfärger och små foton på respektive familjemedlem. Jag har förstås själv komponerat den på Personlig almanacka där man kan skapa sig väggalmanackor som den här, kalendrar och anteckningsböcker. 

Själva planeringsverktyget är enkelt att manövrera, och jag gillar förstås att vår kalender följer läsåret med start i augusti, eftersom både mitt arbetsår och ungarnas skol-, och dagisår följer samma årsklocka.




Och visst, smidigt är bara förnamnet, både vad gäller att själv skapa almanackan och att med dess hjälp hålla koll på allt som en vardag kan innehålla.

Vilket inte är lite, visar det sig. Vi fyller den i rask takt med kvällsmöten, parkourträningar och till och med ett och annat efterlängtat frissabesök - så om inte förr så känns det verkligen att vardagen är tillbaka. Fast med den skillnaden att vi nu har stenkoll på varje familjemedlems aktiviteter, kvällsprogram och arbetstider. 

Hur vi fixade det förr, kan man onekligen fråga sig.

måndag 20 augusti 2018

Kalaskaka

Någon gång ska väl vara den första, tänkte jag, och bestämde mig för att pavlova var kakan på kalasbordet den här gången. Hur svårt kan det va, liksom.

Nå, svårt var det förstås inte. Speciellt inte efter att jag fick kläm på marängbottnarnas lagomtid inne i ugnen. Lite svinn får man kanske räkna med då man bakar något för första gången, och det var ju en del glada typer här i huset som fick äta upp den första misslyckade, om vi säger så. Men, jag tog lärdom av mina misstag, och sen blev det faktiskt riktigt bra.




Pavlova 

Marängbotten
4 äggvitor
2,5 dl socker
1 tsk vitvinsvinäger
1 msk vaniljsocker
1 msk majsstärkelse

Jag gjorde två satser för att kunna bygga lite på höjden. Marängsmeten formades till runda plättar på ett bakplåtspapper på en plåt och därefter in i ugnen. Min ugn levererade då jag startade med 125 grader i 30 minuter och sedan sänkte till 100 grader i ytterligare 30 minuter. Efter det lät jag marängen vila kvar i avstängd ugn ytterligare en stund. 

Lemoncurd, vispad grädde och bär i massor därtill och en riktig smällkaramell till tårta var redo att serveras.




Och visst blev det en helt okej kaka. På en riktigt tjusig bricka stod den också. 

söndag 19 augusti 2018

Att fira sin förstfödda

Han fyller egentligen i morgon, och visst är han mycket väl medveten om att vi i dag firar en dag för fort - men vad gör väl det när det vankas kalas. I dag är det spänning i luften. Och ballonger.




Tid är så relativ. Sju år har det gått, sedan vi fick en liten att kalla vår egen. Sju år, som känns som en evighet och en blinkning, på en och samma gång. Han har ju varit en del av mig så väldigt länge, samtidigt som han nyss kom. Det är en underlig känsla. Magisk och märklig.

Nu är han skolelev. Stor nog att anförtro både det ena och det andra uppdraget. Stor nog att fundera på viktiga frågor och känna alla möjliga - och omöjliga - känslor. Men ändå, fortfarande min lilla pojke.

Min stora, lilla pojke. Må du få det bästa år som en sjuåring kan tänkas få.