lördag 25 februari 2017

Lilla musen flyttar in

Inlägget är ett samarbete

Vad tror du att den handlar om? frågade jag femåringen och visade Helena Jeppes bok Lilla musen flyttar in med illustrationer och layout av Sanna Ek. Kanske om en musfamilj, svarade han och så fick en fin bokstund sin början.




I takt med att han blir äldre, så blir såklart både koncentration och fascination för den längre berättelsen allt mer påtaglig. Han orkar lyssna, kan leva sig in i berättelsen och njuter av det bekymmerslösa i lässtunderna. Skrattar högt gör han också, när det är roligt. 

Lilla musen flyttar in läste vi i ett svep och pedagogen i mig jublade tyst när vi mötte ordförrådsutmaningar, målande beskrivningar och till och med en rimmad trudelutt. Berättelsen är familjär i tonen och musfamiljemedlemmarnas kännspaka egenskaper ges utrymme, samtidigt som de vackra illustrationerna kompletterar skildringarna på ett varsamt och milt sätt. Det är alltid fint att läsa högt, när man känner att bilderna skapar rika nyanser i berättelsen. 

Redan i början av boken visar det sig att huset som den lilla musen hittar ligger i Pjelax, vilket gör berättelsen ännu mera spännande - det är ju nära oss och mamma, hände det här på riktigt - och sånt. Och sen, när en sladd misstas för en orm och bilderna avslöjar både det ena och det andra blir det riktigt roligt för en trollbunden femåring.




Och sedan diskuterar vi. Vi hittar nya ord som får sin betydelse, vi pratar om vad vi tror hände efter att bokens berättelse har tagit slut och femåringen till och med inspireras att rita egna möss. 

En riktigt, riktigt bra bok, med de bästa av ingredienser - dessutom lokalt producerad. Hurra! Här och här hittar du mer information om boken.

söndag 19 februari 2017

Det årliga soffkuddssuget

Jag hann bara andas något om ljusrosa här nedan, så exploderade suget. Och visst, om man jämför med  förra året (när andan föll på redan i januari) så är jag ju redan nästan lite sent ute för de traditionella soffpastellerna.

Rosa har varit min vårfärg så länge jag kan minnas, och åtminstone än så länge råkar de rätta nyanserna fortfarande vara tillräckligt inne för att dyka upp i butikerna.
 






Ja, tack - eller hur?!

Samtliga kuddfodral kommer från HM Home.

fredag 17 februari 2017

Tidens tand

Inlägg i samarbete med Maxomorra.

Egentligen hade jag inte ens hunnit reflektera över om det började närma sig eller inte, det bara hände. Fast bearbetat eller inte, så inser jag att spänningen sällan är så stor som när man är fem år och tappar sin första tand. 

För visst är det något fascinerande över att se sitt förstfödda barn med en rejäl glugg där ett par små mjölktänder tidigare fanns. Kontrastfyllt också - var det inte bara igår vi gladdes åt små vita risgryn som kikade upp i det lilla barnets tandkött? Tiden rusar, och allt det där.



Även om åren som har gått sedan han till oss kom bara är fem, så påminns man, tack vare en kännspak glugg, om att tid vandrar. Om det värdefulla i stunden som är nu. Och visst är det så att ibland, när vardag rullar med vardagens hast, är det bra att påminnas.




Kläderna kommer från Maxomorra, som under åren har blivit en riktig trotjänare då det kommer till  klädval till barnen. Glada, mjuka och miljövänliga kläder - som med sin lekfullhet också gör just det. Påminner om det värdefulla i stunden som är nu.

Varmt tack till Maxomorra! @maxomorra_official

tisdag 14 februari 2017

Några dagar av vår i luften

Egentligen tycker jag att det är ganska skönt, att nästan få lite vårkänslor i dagarna två. Solen vars strålar plötsligt värmer och så femåringen som konstaterar att tö nog är ungefär samma som slask, på väg ut från dagisgården. Fast sedan, när samma femåring inser att en ny årstid faktiskt snart är här på riktigt och att man inte kan skrinna på våren, då blir det med ens lite mera ledsamt.

För om det är något man kan lära sig och dessutom bli riktigt bra på under några månader av vinter när man har möjligheten nära, så är det att skrinna. Som han susar över isen nu. Fast framförallt - som han tycker om det, att susa över isen nu. 

Och det är ju det som räknas. 




Vändagen till ära bjuder en vit, nätt tulpanbukett på ytterligare lite försmak av vår i vårt kök. Tids nog får jag säkert fiilis och plockar in ljusrosa pasteller i vardagsrummet, men för tillfället nöjer jag mig så här.

torsdag 2 februari 2017

I mitt fönster

Hantverk. 

En del har det bara i sig, förmågan att skapa med händerna. Min mormor är en av dem. Hennes vävda löpare har jag skrivit om tidigare, liksom förrfjolårets julklappstavla. Så värdefulla presenter är jag definitivt väldigt bortskämd med. Senaste jul inget undantag, även om jag inte riktigt begrep det först.

I mitt paket fanns nämligen denna.



Och det tog mig en liten stund, någon minut till och med, innan jag kopplade att den här vackra skapelsen - hantverket - är gjort av svarta sugrör och mormors varsamma hand. 

Ovärderligt, precis som vanligt med andra ord.

söndag 29 januari 2017

Saker man aldrig sa när man var barn själv


"Hjärnan, mamma. Det är som en app i mitt huvud."



En liten rad och en sommarbild, i en väldigt tystlåten blogg. Hej på dig - du som fortfarande kikar in här tystnaden till trots. :-)

lördag 26 november 2016

Dags för jul i vardagsrummet

 Inlägget i samarbete med Maxomorra.

En hel höst har passerat sedan solrosen i september här under. En hel höst, fylld med vardag och dagis och jobb och allt däremellan. Som en blinkning, nästan, har dagar förvandlats till veckor och månader - och nu står första advent för dörren. 

Vår femåring har plockat fram varenda tomte han har hittat i julgömmorna - fjorton stycken räknade jag till - och jag märker att jag har mjuknat då det kommer till hanteringen av dessa. Julen är barnens, och även om jag tidigare år har varit väldigt rädd om min tomtesamling, så tänker jag nu att de borde tåla lite ivriga barnahänder.


 




Och i den stilen fortsätter vår lillajulslördag. Jag försöker mig på lite lätt städning, medan dessa två energiskt kånkar tomtar av och an. Lite som att skotta snö i snöstorm.


Barnens glada tröjor kommer från favoriten Maxomorra. 

söndag 11 september 2016

Sol inne

När knappt en enda av solens strålar har lyckats tränga genom det envisa molntäcket tidigare i helgen, så kan åtminstone den här vackra erbjuda solsken över en andra söndag i september.



Vi har loppis i byn nu i helgen och både vas och nyplockad solros är fynd av den bättre sorten. Sådana som gör en glad, ni vet. Fast loppis i byn - människorna, sorlet och allt det där - det är sånt som gör en rätt så glad oavsett.

måndag 5 september 2016

God höst med Maxomorra

Inlägget i samarbete med Maxomorra.

Om morgnarna kan man riktigt känna den nu, höstluften. Jag har börjat jobba sådär riktigt på riktigt igen, och med det känns faktiskt höstlig färgprakt och kyligare vindar helt okej. Lite nystart, med vardag och helg - omvartannat. 

Och, med höst i luften och dagisvardagens återkomst, så var det extra trevligt och välbehövligt när ett klädpaket från favoritmärket levererades ända till dörren.




Kläderna från Maxomorra är mjuka, glada och snälla och dessa höstplagg i mjukaste ekologisk bomull är inget undantag. Höstens kollektion är precis lika trevlig som tidigare kollektioner, samtidigt som de som vanligt är både miljövänliga och tvättåliga. 

Nya favoriter, helt enkelt.



 
Varmt tack till Maxomorra! @maxomorra_official

söndag 31 juli 2016

En nästan-kram

Nu när vi ändå är inne på fotografier med värde.

Jag satt alldeles nyss och sorterade bland alla bilder på minneskortet, då jag råkade på denna pärla från i våras. Och vet ni, jag blev riktigt tvungen att stanna upp för att tänka tillbaka en liten stund. Dels för att hon är så mycket större nu, redan - men kanske framförallt för att just den här bilden blev ett minne sådär riktigt på riktigt.

För där låg han, vår fyrbenta, och funderade över livet, medan familjens yngsta lutade in för att kramas litegrann. Eller ja, kramas och kramas. Så där som det blev när det ännu inte riktigt var på klart med avstånd och sånt. En nästan-kram.




Och jag minns så väl hur hon sekunden efter att jag knäppte ylade till av spänningen och tittade på mig med samma krökta rygg och det största av leenden och glittrande blick. Och hur jag tänkte att jag var en sekund från det perfekta fotot. 

Fast nu, när jag månader senare stannar upp, tänker tillbaka och minns - så förstår jag ju att det ändå blev det perfekta fotot. För vad är väl ett perfekt foto om inte ett fyllt med minnesglimtar?