I våras var det svårt för fyraåringen att förstå att det faktiskt var kväll när det fortfarande var ljust ute och likadant är det nu, fast tvärtom. Kan det verkligen vara morgon - men det gååår inte att sova mera...
Det fina med hemmadagar är att också mörkret utanför kan vara välkommet - jag behöver ju inte gå ut innan det ljusnar. Jag gläds åt min egen snålhet då jag hittar ett sparat doftljus som jag tydligen har varit för rädd om för att låta brinna slut. Tänder det och dricker morgonkaffet i lugn och ro efter att ha sett till att de små magarna är fyllda. Lyssnar på bebis och stannar upp i nuet för en stund. Tid som i sitt mörker känns ostörd och stilla.
Och så börjar en ny dag, helt utan måsten. Annat än att försöka få ordning på sneda lampskärmar, kanske.
Så. God morgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar