Boy Machine

För en äkta nittiotals-pojkbands-fantast är det nya TV4-programmet "Boy Machine" något av det mest nostalgiskt fantastiska som går på tv just nu. I korthet handlar serien om ett gammalt pojkband vars medlemmar nu lever helt andra liv än på tiden då det begav sig. Under programmets gång återförenas så småningom killarna för att göra ny karriär – fast nu i medelåldern. Plötsligt är nittiotalet tillbaka - stundvis riktigt osar det om det. Och. Det. Släpps. Låtar.

Om jag riktigt skulle analysera så skulle jag kanske komma till att mycket av möjligheterna slarvas bort med ganska platta karaktärer, så jag låter bli att göra det och lutar mig tillbaka och njuter istället. Popstjärnorna spelas ju trots allt av Peter Magnusson, Jonas Karlsson, Henrik Dorsin och David Wiberg.

Och ATT jag gillar.

Jag återupplever tidiga tonår med tapetserade BSB-väggar i mitt rum - för så gjorde man på den tiden. Eller ja, så gjorde jag. Sparade varenda liten eftertraktad plansch ur OKEJ och EOS och nån tysk tidning jag knappt förstod ett ord ur men som hade mycket bilder på de eftertraktade Backstreet-pojkarna. Och så upp på väggen med dem, varenda en. Vilka fantastiska föräldrar som gick med på galenskaper en stackars tonårshjärna får för sig.

Så nu vandrar jag längs memory lane en halvtimme per vecka, och samtidigt som jag fnissar lite försiktigt åt komiken så storgillar jag låtarna riktigt på riktigt. Kommer på mig själv att gå runt och nynna på dem. Sjunga rentav.

Man kan ta tjejen ur nittiotalet, men helt tydligt kan man aldrig ta nittiotalet ur tjejen.