Efter en liten tuschincident häromdagen hamnade jag att botanisera i min skattkista med mormors vävda dukar och löpare, och precis som varje år när det närmar sig vintertider så dras jag till just de här vackra. Kan gamla mormor göra sånt? frågar fyraåringen storögt och jag får bara nicka och ställa mig i beundrarskaran. Ja, hon kan.
I samma veva hittade jag några silvriga favoriter som också andas vinter och en tid som komma skall. En gång i tiden hade jag förresten tre av de här fattigmanssilvriga ljuskopparna, men en av dem gick i tusen bitar senaste vinter så nu får en rejäl silverkula agera substitut. Och det funkar det också.
Vissa saker står sig över tid, genom trender och årstider. För mig är det stora handmålade marockanska fatet ett sådant exempel - till vardags fylls det med krafs eller så tillfälligt så här, med tre söta vinterkulor. Om mitt minne inte sviker så fick jag det som julklapp för två år sedan, och sedan dess har det stått och varit vackert precis där.
Så visst kan materialistiska ting vara värdefulla. Men mormors löpare? Så mycket mer än bara värdefulla.
Ovärderliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar