Vår måndag - med tre dagar kvar till julafton - innehåller visserligen en hel del julrelaterat fixande, men känns på inget sätt stressig. Jag får väl se om stressen hinner i kapp i något skede när det sedan närmar sig stora bjudningar, eller om jag får fortsätta med detta jullugn som jag tydligen har hittat bland lediga dagar som gör att man hinner.
Eller ja, hinner och hinner, men vi såsar oss genom diverse uppdrag som hör julförberedelser till, i sakta mak. Och så får det faktiskt bli som det blir, och bra blir det ändå - en insikt som jag känner en hel del tacksamhet för.
Det är ju inte enbart julaftonstimmarna - de som det oftast stressas över - som man från sin egen barndom kommer ihåg med julvärme. Istället kan det vara de små stunderna som etsar sig fast, som i morse när vi satt på golvet och trädde silvriga trådar i nya julgransbollar och jag kom mig för att iaktta fyraåringen. Den iver som fanns i pojken, den gick det inte att ta miste på. Hur han nästan inte hölls stilla medan han pillade snören och blev alldeles glittrig om fingrarna.
Och jag tänkte att en sån liten sak, som att knyta små snören i julgransbollar, kanske blir en sådan grej som i mitt barn etsar sig fast och stannar kvar som ett julminne för livet. Man vet ju faktiskt inte.
Så jo. Helt klart, de små stunderna räknas. Och häftigt är det, att kunna uppleva julen genom barnen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar