Om att ha ett skrinnande barn

Att få goda vintrar är kanske ingen självklarhet, och nog vill man ju väldigt gärna ha gnistrande vitt runtomkring sig då det står januari och februari i almanackan - om inte annat så för barnens skull. Så, när dagar som dessa kommer - då snötäcke har förvandlats till vattnig isgata och det blöta blir påtagligt, då tänker jag tillbaka på vintervita dagar och kvällar.

För vet ni, så ofta det bara har varit möjligt har de glidit runt på isen dessa båda favoritkillar jag har. Oftast på tumanhand far och son, men också hela familjen har vi varit där. 

Stolt som en tupp är han, vår skrinnande fyraåring. Mamma, jag kan! ropar han och det är så fantastiskt att se. Även om han hellre skjuter på mål än susar över isen, så var detta verkligen vintern då vår lillkille upptäckte hur roligt han tycker att det är att skrinna. Vi testade i fjol också, men då satt han mest på isen och lekte att han var ett monster som bara kunde krypa. 

Och i år det motsatta.

I år ville han till och med dela upplevelsen med sin lillasyster genom att dra henne i pulkan själv.

Vi får bara hoppas att den inte är över riktigt ännu, vintern. För visst är det fint på så många sätt att känna att man kan, att ha en bra hobby och att far och son, i en tid då lillasyster blir äldre och tar allt mera plats, får lite extra värdefull tid tillsammans.

Hjärtsnörp på det.