På pippi-tumis

En riktigt fin upplevelse.

Så kanske man kan beskriva känslan, efter att jag och min förstfödde på tumanhand bänkade oss på fjärde raden i Wasa teaters vackra teater. Pjäsen om Pippi, såklart, var det äntligen vår tur att se - och tänk att en teaterpjäs kan väcka så många känslor.

Dels tiden tillsammans. 

Det är minsann en resa som heter duga att hänga med på ett barns utveckling - och just nu händer massor i vår fyraåring. Stundvis är det ganska tufft att fostra ett barn enligt de spår och stigar man själv anser vara de rätta, och tid tillsammans är essentiell för att ens komma i närheten. Som att mor och son bege sig till staden - i barnaögon den stora - för att besöka teatern. Inte varje dag, och därför något alldeles speciellt. Är det här teater, mamma? frågade han med stora ögon då vi stegade in i salen. Och jag fick svara jakande och hålla en ivrig hand.

Dels själva pjäsen. 

Ord kan inte riktigt hitta rätt, så det kanske är onödigt att försöka. För det var så bra riktigt på riktigt. Jag kikade då och då på min fyraåring som koncentrerat följde med i svängarna på scenen - så också vid min sida fick jag känna något alldeles speciellt. Att vara med om något genom sitt barns glittrande och fascinerade blick, det är något alldeles fantastiskt vackert. 

Om den var sevärd? Absolut, mer än så. Både för stor och liten så är jag hugad att påstå att den kvalar in bland de bästa pjäserna som har spelats på finlandssvensk scen.

Om det var värdefulla timmar? På så många fler sätt än ord kan beskriva.