En söndag i januari

Jag sitter och bläddrar bland bilderna i mobilen, när jag landar på ett gäng vintervita och tänker tillbaka. 

Det var en söndag för några veckor sedan, som jag och lillasyster lockades ut på promenad i strålande solsken och på glittrande snötäcke. En perfekt vinterdag - lagom kall, spröd och vilsam. Jag antar att vi njöt av lite olika saker, hon och jag, men en fin stund på tumanhand hade vi oberoende. 

Som alltid så bär våra promenader ner till havet och allt det svindlande vackra kring hamnen. En plats där jag alltid väljer att stanna upp en stund, samla tankar och lugn.

Och en förunderlig tystnad råder. 

Fast, ja... förunderlig tystnad. Åtminstone tills barnaröst och lekfull iver bryter den. 

Jag fick däremot uppleva fascination över hur min annars så snabbfotade tvååring för en gångs skull faktiskt stannade upp, blickade ut och tog in - hon också. Naturens magi, kanske. 

Det behövs inte så mycket mer, egentligen.