Nybyggarna

Den senaste tiden har vi verkligen fått konstatera att städning med dessa små runt sig är som att skotta snö i snöstorm. Men också - lektid (den viktiga!) genererar långt mer stök än skärmtid. Och då är det helt okej, kan jag tycka.

Som i morse när den initiativrike fyraåringen konstaterade ett kojbygge vara av nöden för att ha någonstans att bygga med lego. Jodå.

Ett tag flyttade jag berg (kändes det som) genom att hålla fröken nyfiken-och-intresserad-av-att-smaka-på-allt borta från de små klossarna, och byggde på så sätt upp ett lagom stort intresse för nybygget där mitt på golvet. Svettigt.

Men sedan.

Sedan, när legoklossarna åter hade hamnat i sin låda och fröken var välkommen in i stugan - då fick jag bevittna en magisk stund. 

Mina två barn, det stora och det lilla, lekte tillsammans. En lång stund pågick en slags gemensam lek på villkor som passade dem båda och jag stod mest och såg fascinerat på. Fick till och med fram kameran.

Och tänkte på storebror som redan för länge sedan funderade när hon riktigt ska sluta vara bebis och bli ett barn. Hann tänka, nu.

Nu redan.

Tills hon bröt sönder hans solglasögon, som av någon anledning också hade funnit sin väg in i kojan, och friden var som bortblåst.